Dagens Nyheter – 20 juli 1865, sida 2

— Det tror jag det! ropade el Zapote. Kommen ihåg, go vänner, det är fråga om tjugufem once per man. Banditerna slickade sig om munnen, lika som hyenor, när de känna lukten af ett kadaver, och deras ögon glänste af lystnad. Majoren låg försänkt i en orolig slummer — man må icke undra öfver, att den gamle hedersmannen, som hade hufvudet fyldt af tusende tankar,! icke förmådde sofva lugnt — då han plötsligen kände, att någon skakade honom i armen, och hörde en af skrämsel darrande röst ropa sig i öronen. — Btig upp, major! stig upp! Vi äro förrådda, vaqueroerna ha lemnat yttre. muren i rödskinnens våld; dessa äro redan herrar på platsen. Officeren sprang upp, fattade sitt svärd och störtade ut utan att svara, åtföljd i hack och häl af karlen, som väckt honom. Ett enda ögonkast var tillräckligt för att förvissa majoren om sanningen af den förfärliga underrättelse han nyss erhållit, El Zapote och hans följeslagare hade icke allenast öfverlemnat muren i fiendernas våld, de hade äfven öfverlupit till dessa jemte en hop andra uslingar, som Vi förut omnämnt. Belägenheten var i högsta grad kritisk, mexikanarne, som blifvit modfällda genom Vaqueroernas skamliga affall, gjorde svagt motstånd; de voro ovissa huruvida de icke hade att frukta något nytt förräderi och vågade derföre icke gå fienderna till mötes så oförskräckt,som de eljest skulle ha gjort. Eödskinnen och öfverlöparne foro fram