Dagens Nyheter – 20 juli 1865, sida 2

mig Humlegården i sinnet. Der hade jag som barn tumlat om i lustiga lekar och skådat dess bättre tider, då Norbergs karusell nyss var kommen i farten, och då der om söndagsqvällarne utkämpades slagen vid Leipzig och Waterloo — förmedelst fyrverkeripjeser och några trumslagare, placerade här och der mellan träden. Jag hade så mycket hört talas om hur förstörelsen de gista åren gått fram öfver den sköna parken och hur den blifvit ett tillhåll för tjufvar och skälmar om nätterna, men om dagarna är öde och dyster. — Der skall jag kunna få drömma bort några ögonblick under skuggan af en lind, skiljd från stadens buller och bång, tänkte jag, och begaf mig Norrmalmstorgsgatan fram till Humlegårdsgatan, der den stora porten stod med öppen famn (öppna jerngrindar menar jag), färdig att lemna mig entree i förgänglighetens rike. Jag tog farväl af rörligheten och lifvet derutanför och trädde in. De vördnadsbjudande, af ålder och missvårdnad halft förfallna lindarne, stämde mig med ens till eftertanke och vemod; men jag hann knappast två steg förrän jag väcktes upp ur mina drömmerier af ett halft tjog gälla barnröster, som närmade sig med stor häftighet, och då jag såg upp var jag omringad af en hel skara små barfotingar af båda könen, som alla på en gång skreko: — Ska det vara vatten? Friskt vatten! Behagas det brunnsvatten eller vattenledningsvatten? ropade en liten flickunge och sökte tränga sig fram. — Den flickan följer med sin tid, tänkte jag, hvarför jag följde med henne till den stora linden, der hennes båda krukor och hennes dricksglas stodo. — Jaså, du har både brunnsvatten och vattenledningsvatten der? sporde jag, hvarefter jag bad henne fylla i ett glas af hvardera sorten. — Ja, scr herrn, i början hade jag bara brunnsvatten, men det klagade folk på, och så tog jag vattenledningsvatten, men det klagade de också på. — Och då tog du med dig båda delarna, allt för konkurrenscns skull, inföll jag och tömde både vattenledningsvattnet och brunnsvattnet; men hvilket som var sämst kan jag inte bestämma. Jag betalte förfriskningen och fortsatte min vandring förbi Rotundan upp emot Florag kulle. — Der skall jag väl finna den efterlängtade svalkan och ensamheten, tänkte jag; men vii kommen fram så långt att synkretsen vidgades öfvergaf jag all tanke på ensamhet, ty med förvåning såg jag den rörligaste tafla framför mig. Gräset var slaget och låg hopräfsadt i höga vålmar, och med gräset hade ängens blommor fått göra sällskap; men rundtomkring hövålmarne, invid hvarje träd och buske, vuxo ändå både ros och liljor, från de spädaste rosenknoppar som lågo i korgvagnar, till och med de gulblekaste liljor som sutto bredvid vagnarne och stickade strumpor. Det var ett stycke folklif, eller snarare barnalif och qvinnolif, ty af det otäcka könet fanns knappast någon representant. Det var Ladugårdslandsarbetarnes hustrur och barn, som tagit den förskjutna parken till godo och der slagit upp sina tillfälliga sommarnöjen, der de på samma gång kunna arbeta och njuta frisk luft. Men luften suger i längden och derför såg man här och der en kaffeplunta, inlindad i tjocka ylleschawlar, ty om också värmen i luften stiger till 40 gr., så måste den kära drycken ävdå hållas så nära kokpunkten som möjligt om det skall vara bra. Högre upp i backen, på sätet i den lilla bersån, hade ett finare sällskap damer slagit sig ner med sina virkningar och broderier. Till venster, helt nära brunnsinrättningen, satt en ännu finare dame i en grön hvilstol, som blifvit utflyttad i gräset. Jag närmade mig henne, för att se om det möjligen var någon af våra utmärkta romanförfattarinnor som satt här och hemtade ingifvelser; men vid noga påseende fann jag att det var en romanläsarinna, som låtit boken falla i knät och — somnat.