Dagens Nyheter – 20 juli 1865, sida 2

sten tillhörde franska regeringen. Dessutom medförde fartyget spirituosa, såsom malört, absinthi o. s. v. Befälet deröfver innehades af kapten Richebourg, en god, något svag man. Såsom andre befälhafvare hade han en viss Aubert, en mycket energisk karakter, och hans besättning utgjordes af sjöfolk, som inmönstrats i åtskilliga hamnar, isynnerhet i Bretagne. Feoderis Arca hade ej väl kommit ut i öppen sjö, förrän besättningen, som beklagade sig öfver dålig föda, öfverenskom om att borra fartyget i sank. En afton, omkring d. 4 eller 5 juli — man befann sig just i Cap Verdes farvatten — läto de sammansvurna lättmatrosen Chicot hemta en jernstång och anställde med densamma ett förskräckligt oväsen, för att locka Aubert, som isynnerhet hatades af dem alla, fram i fören. Den olycklige Anbert skyndade äfven genast dit; matroserna öfverföllo honom och bokstafligen späckade hang kropp med knifstyng. De gingo tillväga med ett sådant raseri, att några knifsblad alldeles böjde sig. Men Aubert lät icke skrämma sig, utan gjorde ett oböjligt motstånd. Då konspiratörerna ej kunde bli herrar öfver honom, gingo de löst på honom med ett jernverktyg. Men äfven derefter fortsatte Aubert sitt motstånd. Man grep honom nu och kastade honom i hafvet. Men Aubert simmade tillbaka till fartyget och klättrade uppför dess ena sida, hvarefter han åter slungades tillbaka ned i hafvet, der han slutligen fann döden. Ett andra mord följde straxt efter det första, äfven under de mest tragiska omständigheter. Det buller som föranledts af denna barbariska scen, hade föranledt kaptenen att skynda till stället. Han blef nu å sin sida angripen och sårad. Förgäfves erinrade han sina bödlar om den godhet, som han alltid bevisat dem, och om det faderliga sätt, hvarpå han behandlat dem; man öfverhopade honom med misshandlingar; han begärde då, att man skulle döda honom, utan att plåga honom mera, Besättningen grep honom nu äfven och kastade honom i hafvet. Skeppet flöt endast långsamt framåt. Richebourg simmade en stund efter detsamma; men när hvarje hopp var förloradt och hans krafter öfvergåfvo honom, utropade. han: Det är bra! Lycklig resa, man skall göra eder alla ett hufvud kortare. Besättningen öfverlemnade sig nu åt en förfärlig orgie. En af orsakerna till dess insubordination var det straff. .den ådragit sig genom att stjäla malört och absinth; sjömännen hade nästan hela dagen befunnit sig i drucket tillstånd. De spirituösa dryckerna flöto nu efter blodsutgjutelsen i strömmar. Men supandet dref snart till slagsmål, och en af de mest exalterade, kocken, störtade .sig i hafvet, för att undgå det öde, som hotade honom. Enligt de sammansvurnas plan borrades nu fartyget, som hastigt sjönk, efter det de sammansvurna räddat sig i båten. Men ansvaret för de dåd, till hvilka de gjort sig skyldiga, förvirrade snart dessa mäns samveten; de blefvo alla dystra och grubblande. Sedan de väl kommit ut på hafvet, diskuterade de hvilka förklaringar de skulle gemensamt afgifva och undertecknade en deklaration, i hviken de förbundo sig, att icke afslöja något och döda den, som skulle vilja bekänna något. Senare blef likväl detta dokument åter förstördt. Fruktan dref dem till att begå en ny mordgerning. De fruktade att bli förrådda af kajutvakten, men tvekade likväl till en början om att göra sig af med honom. Omsorgen för deras eget väl fick slutligen öfverhand. En af matroserna befallde gossen, att med skopan tömma vattnet ur båten; i samma ögonblick gossen böjde sig ned, för att utföra befallningen, grep han tag i honom med handen och kastade honom i hafvet. Gossen utstötte ett skri Af brist på vind sköt båten endast sakta fart; den olycklige höll sig en stund uppe öfver vattnet och försvann derefter . . . Man råkade slutligen på ett danskt fartyg, som upptog besättningen och satte den i land på Cap-Verde öarne. Der inskeppades besättningen ombord på Monge ur kejserliga marinen och fördes till Brest, hvarest under