Dagens Nyheter – 20 juli 1865, sida 2

som onda andar och nedgjorde utan medlidande presidiets försvarare. Det var fasaväckande att åskåda denna mördande strid, som belystes af den eld, rödskinnen tändt, för att illustrera sin geger. Indianernas vilda stridsrop blandade sig med de hemska rop af smärta, nöd och förtviflan, som merikanarne upphäfde. Majoren begaf sig genast till den plats, der den hetaste striden pågick, samlade orkring sig dem af besättningen, som förblifvit trogna och uppmanade dem med ord och åtbörder att göra ett förtvifladt motstånd. Befälhafvarens uppträdande utöfvade en icke ringa verkan på mexikanarnes siunesstämning; de kände sig straxt lifvade att följa hans föredöme, samlade sig omkring honom och afsköto en salfva väl riktade skott midt i de öfvermodiga fiendernas hop. När man nu skulle strida med bajonetterna, drogo sig öfverlöparna skamligt tillbaka Deras f. d. kamrater underläto icke att skicka några kulor efter dem. Tack vare majorens nitiska bemödanden, vunno mexikanarne för ett ögonblick öfverhand, men major Barnum var en alltför erfaren krigare för att låta sig narras af en tillfällig framgång; han förstod att hvarje försök att längre försvara platsen vore en galenskap, och derföre tänkte han endast på huru man skulle kunna retirera i bästa ordning och rädda gvinnorna och barnen, Han kallade till sig sina beslutsammastie och trognaste soldater och bildade af dessa en trupp, som skulle sysselsätta indianerna, me