Dagens Nyheter – 20 juli 1865, sida 2

dan de andra stego i båtar och firdades öfver floden. Rödskinnen anade hans afsigt och fördubblade sina ansträngningar för att förhindra dess genomförande. Nu blef striden ännu mera förskräcklig, hvita och röda menniskor rentaf brottades med hvarandra, de förra för att försvara sina hustrur och barn och de sednare i förhoppning om att vinna ett rikt byte. Men mexikanarne elektrigerades af sin anförares hjeltemod, och så underlägsna de än voro, veko de endast steg för steg; de kämpade med denna förtviflans kraft, som alstrar underverk och som i vissa ögonblick tiodubblar menniskans styrka. . Deras lilla skara bestod af hundrafemtio man; och dessa underhöllo i tre timmars tid striden mot nära tvåtusen indianer. De läto sig nedhuggas den ene efter den andre, men flydde icke. Ändtligen hade de sista båtarne med sina laster hunnit öfver floden; mexikanarne utstötte ett triumfrop och gjorde ännu ett anfall på rödskinnen. Derpå började de, anförda af majoren, som lik ett gammalt såradt lejon, tycktes lemna striden med en viss saknad, anträda återtåget, hvarunder de naturligtvig oupphörligen ofredades af indianerna. Snart voro de framme vid flodens strand; då måste rödskinnen upphöra med sina förföljerser och draga sig tillbaka; ty de kunde nu träffas af kanonskotten från fästningen, och det dröjde icke, förrän dessa började dåna ock anställa stor förödelse i deras täta leder. (Forts.)