Dagens Nyheter – 17 juli 1865, sida 2

Emellertid tycktes de angripne ha lyc kan på sin sida; redan hade en bland angri parne stupat med hufvudet klufvet midt itu och en annan hade fått bröstet genomskjutet så att han måst draga sig urstriden, De två öfriga sågo derföre modfällda ut och tycktes icke ha någon högre önskan än att kunna komma helskinnade undan. Nåå, mina herrar, ropade don Fernando, ha ni fått nog, eller vilja ni göra ytterligare bekantskap med min goda klinga? Ni ha burit er mycket dumt åt; orm ni ville komma åt oss, så skulle ni ha tagit åtminstone tio kamrater till med er. — Hvad för slag! röt don Estevan; tänka ni ge er redan? Nej, ni äro då de största stackare jag någonsin råkat på, må jag säga. Den, som betalt er, har gifvit ut sina pengar förgäfves. Jag tror också verkligen att han ieke kunnat hitta på sämre ynkryggar än er. De två maskerade männen svarade intet ; de endast parexade gina öfvermodiga motståndares stötar. Plötsligen kommo fyra maskerade karlar till framspringande, och alla sex störtade sig nu på cen gång öfver de båda spaniorerna, som mottogo deras anfall utan att vika en tum från sin plats. — För tusan! jag har misskänt er. Jag ser nu, ni äro karlar som förstå ert yrke i botten, sade don Estevan, i det han afsköt ett pistolskott midt i fiendernas hop, Dessa förblefvo fortfarande stumma som fiskar; men deras ifver och raseri tycktes fördubblade; man såg att de slogos i full före