Dagens Nyheter – 8 juli 1865, sida 1

ösa OERAOEOOORORRRRRN är i sender) har nu utletvat sin tid. När detta underhus valdes och ministrarne ville in i det (de blifva vanligen mestadels valda till representanter), så lotvade de att arbeta för valretorm. De frawlade också ett förslag dertill, alldeles som vår minister har gjort; men olikt hvad vi hoppas att den sistnämnda skall göra, togo de törslaget tillbaka så snart det mötte ett lindrigt motstånd, och sedan ha de ej frågat efter saken vidare, utan lagt händerna i kors. Det är med afseende härpå som den utmärkte folkvännen John Bright — den mest framstående af Englands nu lefvunde frisinnade statsmän — har yttrat sig på följande sätt i cen skrifvelse til sina valmän i den stora staden Birmingham, för hvilken han länge varit fullmäktig i underhuset ogh åter önskar bufva det: Om några dagar blir parlamentet upp: löst och ni uppmanade att välja ombud i det blifvande underhuset. Jag fruktar att edra förhoppningar på det underhus som nu skall åtskiljas biifvit i många afsecnden svikna. Valen 1859 will detta underhus försiggingo med tanke på frågan om utsträckning at valrätten, och man förespeglade er afsigten att arbeta på denna frågas bringande framåt, om än icke på dess fullständiga lösning. Det underhus, som bildades genom nämnde: val, höll icke ord, utan urakuät sina förnämsta pligt. Den styrelse som år 1959 trängde sig fram, lörebärande sin hängifvenhet för frågan om parlamentereforrocn, har svikit sina hogtidliga löften. Dess lejare ha uppsåtligt förrådt den sek, som de åtagit sig att försvara, och dess mindre framstående medlemmar ha genom sitt stillatigande gillat förröteriet. Miosteren har under scx länga år beklädt ett embete, sem den icke för en enda dag skullo kunnat er: hälla utan dessa löften, som den sedan brutit. Intet parlament, som på rättvis och billig väg blitvit valdt af folket, skulle ha behandlat sina valmän så,icgen regering, som så förrådt sina offentligt förkunnade grundsatser, ha undgått det straff, som genast skulle ha blifvit den ålagdt af ett parlament som varit verklig representant af folket. Om jag visste med mig sjelf att jag i ringasto mån hade del i parlamentets och re: geringens förfarande i denna roformfråga, så skulle jag icke utan blygselns rodnad på mina kinder atlägga räkenskap för mitt ombudskap; jag skulle icke kunna hoppas att bli återvald till er representant. Men jag känner mig fri fråu denna skuld. Jag har höjt min röst mot förräderiet och jag har af alla krafter kämpat deremot; ministeren skall snart undergå förändriogar, eller också siäpa sig fram tilis den störtas; men reformfrågan lefver ännu, och just nu antar den inför dess vedersakares ögon cen skarpare begränsad gestalt än någonsin förr alitsedan 1832 års representationsreform. Jag hyser den tillförsigt att resultatet af de förestående allmänna valen skall bevisa att frihetens sak, grundad på en verklig nationalrepresentation, trots våra statsmäns för. räderi och det afgående parlamentets likgiltighet, med ocmotståndlig kraft går sin slutliga triumf till mötes. Adeln reser nu omkring i landet och insinuerar ig hos de till stor del af densamma beroende valmännpen för att få deras röster. andra sidan hålla de nu uteslutna klassernå offentliga möten för att uitrycka sina åsigter och besluta lämpliga åtgärder. Vid ett af dessa möten, som nyligen hölls af arbetare,