Dagens Nyheter – 8 juli 1865, sida 1

icke kunde mättas annorledes iän genom fiendens död. Efter sitt sista möte red don Fernando Carril, hvarvid han spelade cn ännu mera misslyckad roll än vanligt, kände sig don Torribio Quiroga mycket beklämd. Haus vrede var icke bäftig och vild; men den kokade på djupet af hans själ, för att sedan med så mycket större våldsamhet utbryta. Så snart han förlorat sin lycklige motståndare ur sigte, stötte han sporrarne djupt in i hästens sidor, och det bar af i ilande fart genom vildmarken. Hvarthän begaf han sig väl? Han visste det icke sjelf, och föga b-ydde han sig derom, Hans anledsdrag voro förvridna och hans hår fladdrade för vinden; han hvarken såg eller hörde mera. Mörka planer hvälfde sig i hans hjerna, hästen rusade i vild galopp öfver bäckar och stenar, utan att han gaf akt derpå. Alla andra känslor än hatets slumrade hos honom. Ingenting svalkade hans brännande panna, hans tinningar bultade såsom vore de nira att sprängas, och en nervös darrning genombäfvade hans kropp. Detta öfverretningstillstånd varade i flera timmar. Under tiden hade hästen blindt rusat framåt. Slutligen dukade det ädla djuret under för öfveransträngningen, det stannade tvärt, knäen vacklade; det nedsjönk till marken. Don Torribio reste sig upp och kastade en förvirrad blick omkring BigOm han icke genom detta hiftiga fall hade vaknat upp ur siva drömmar och åter