Dagens Nyheter – 8 juli 1865, sida 1

fått besinvingen, så skulle han säkerligen ha blifvit tokig af grubbel eller dött af slag. Natten hade inbrutit. Ett djupt mörker var utbredt öfver nejden, grafvens tystnad rådde omkring honom. — Hvar är jag? mumlade han och såg sig om åt alla håll. Men månen var gömd bakom molnen och spridde intet ljus. En stark vind började blåsa upp, det hven uti trädens grenar, och snart läto vilddjurens hemska tjut höra sig. Förgäfves sökte don Torribio urskilja någonting i mörkret. Hans häst låg utsträckt bredvid honor: på marken och flämtade hårdt. Rörd till med lidande af sin trogne följeslagares sorgliga öde, lutade han sig ned till honom och smekte bonom. Han tog sina pistoler ur hölstren och stucko dem i gördeln samt framtog en Maska, fylld med rom. Dermed tvättade han hästens ögon, öron och näsborrar, hvilket tycktes göra denna godt. Också var det stackars djuret redan efter en halftirima så pass återstäldt, att det kunde resa sig upp. Med den instinkt, som utmärker hästarna, letade det snart upp en källa och drack derur en duktig portion vatten. — Ännu är icke allt förloradt, mumlada don Torribio; kanske skall jag ändock lyckas komma härifrån. I detta ögonblick hörde han ett doft rytande en liten bit ifrån sig; detta besyarar des genast af likadana läten från fyra olik håll. Hästen reste manen och don Torribio kände en rysning genomila sig.