Dagens Nyheter – 7 juli 1865, sida 1

— KkEmellertid tycker jag, att vi i alla händelser böra lemna familjen i okunnighet om våra misstankar, inföll donna Manuela. — Näg snarare vår visshet, min fru, återtog don Fernando. För öfrigt delar jag heit och hållet er åsigt. Let bör bli oss temligen lätt att vaka öfver don Pedro och hans dotter, utan att de sjelfva ha minsta aning om att någon fara är törhanden. Ifall så skulle komma att behöfvas, kunna vi alltid hitta på någon förevändning, som gör att de äfven sjelfva äro på sin vakt. — ÖO, ja! ropade don Estevan itrigt, det är af aldra högsta vigt, att de icke tå ana någonting. Isynrerhet bör donna Hermosa hällas i fullkomlig okunnighet om faran; hon skulle ejjest allttör mycket ta vid sig. Stackars barn! hon får nog ändå alltför tidigt göra bekantskap med olyckan, ifall vi icke kunna förebygga den. Ack! Fernando, min vän, råd oss! Ni ensam kan bhjelpa oss i våra bekymmer! — Allt hvad som står i mensklig förmåga, skall jag göra, för att rädda dem som I älsken. — Tack! men säg så gerna att ni sjelf älskar dem; ni har ju redan gjort dem en omätligt stor tjeast. — Ack, min vän! utbrast den unge mannen med en suck. Jag är ju blott en stackars äfventyrare och vågar icke höja mina blickar till dem. Jag är icke och bör aldrig blifva någonting annat för donna Hermosa än en god och trogen hund, som räddar henne och dör vid hennes fötter.