Dagens Nyheter – 7 juli 1865, sida 1

Den svenska bonden. En Upsala-tidning framhöll häromdagen med det starkaste ogillande och såsom ett prof på det öfverdådigt yppiga lefnadssätt, hviuket från en förderfvad herreklass med all makt och framgång håller på ait nedtränga bland vår förut, der bränvinet ej gjort sina hemska ödeläggelser, kärntriska allmoge en berättelse från Jertsö i Helsingland om att en resande bland den särdeles välbergade allmogen der träffat en jovialisk nämndeman och kyrkovärd, hvars bord var dukadt med knifvar och gaftlar at silfver. Den resande berättar vidare: han bjöd på godt portvin, han bad sin gäst välja mellan engelsk och Göteborgs porter — maten var i allo ypperlig, allt serverades med utmärkt suygghet, till ett godt kaffe serverades fin fransk konjak, på eftermiddagen sattes fraro Grönstedis foaste punsch i shpad karatt och afskedsglaset bestod af fradgande champagne. Den resande är förtjust härötver. Han förutser att ingen skall tro honom, så att han finner nödigt törsäkra att det verkligen förhöll sig såsom han berättat. Slutligen omtalar han anledningen hvarför kyrkovärdeu har så fint: den var att han ansåg sig tvungen att ha ätskilligt Lemma vär twräberrarpne komma. Men Upsala-Posten, som ej fätt med af undfägnaden, finner det vara en föraktlig och depraverande färd hos kyrkovärden atv hafva ett godt bord och sådana dryckesvaror. Han tycker sig fiuna att tränerrarne förstöra ej blott skogarue, utan itven folket. Och mänga af Upsala-Postens läsare ha Visst utan att värmare tänka på saken tyckt att ban bar rätt. Men det är väl ändå egentligen icke någouting föraktligt och omoraliskt uti att en boade har knitvar och gafflar af silfver, eller att hans hustru kan laga god mat, eller att han har godt vin och till och med champagne. Det kau väl icke vara mera löraktligt um en bonde har det äv. om en Upsala-professor, eller en civil embetsman, eller en possessionat har det. Det föraktliga eller depraverande skulle ligga deruti om bonden bestod sig de nämnda angenäma sakeroa i sådant öfverflöd att han skadade sig dermed, eller deruti att hav bjöde fremmande på dem fastän han icke hade räd att betala handlanden lör dem, eller fastän han hade så liten tillgång att han beröfvade sig och de sina nödvändiga saker, eller tärde på det kapital som vore behöfligt för hans rörelse. Allt detta vore mycket oförståndigt och olyckligt, om också ordet töraktligt är något härdt. Men af den anförda berättelsen framgår icke något sådant. Man kau icke märka att den resaude hyser ringaste misstanka deråt. Och derför kunna vi ej se något mera ondt deri att en som kallas bonde äter och dricker godt, än om hans granne, som kallas possessionat, gör det. Det tyckes oss som borde man långt heldre önska och gerna unna hvarenda possessionat, bonde och torpare i Sverge och hela verlden att få knit och gaffel af silfver, ett godt bord, och till och med champagne om det smakade dem. Men tyvärr är det så långt ifrån att något sådant eller ens en mycket mindre andel af de bättre klassernas komfort skulle oftare komma i fråga bland den svenska allmogen, att denna tvärtom för ett oförvilladt öga synes