Dagens Nyheter – 3 juli 1865, sida 1

nar sig, att vissa bearbotningar från Lindbäcks högre kolleger 1 prestembetet varit orsaken, hvarför såväl allmänna åklagaren som domaren endast höllo sig till hvad som redav var upptäckt och erkändt, ehuru det för hvar och en synes påtagligt, alt man utan särdeles svårighet skulle kunnat alldeles rycka maskeu af den tilltalade, som djerfdes tacka domaren för hans oväld och viälsigna menigheten, samt tilläts inför denna gifva sig ett sken af förvillelse och oskuld, som måste förvirra rättsbegreppen och den allmänna föreställningen. Ty det är ju tydligt att härigeuom straffets ena ändamål, att lända andra till varnagel, skall förfelas, och såmedelst lagens verkande kraft äfv.n försvagas, Finnes det icke verkligen något sjukligt i samhället, något ruttet, som borde rensas? Vi äro frestade alt tro det, ty man kan dagligdags se exempel på, huru penningen gäller allt eller mest, menniskan sjelf intet eller minst, såväl då det är fråga om lagens förmåner som dess undseende. Men hvarje sjuklig eller felaktig riktning inom samfundet utsår äfven under sin tillvaro fröen till en reaktion. Må de som makten hafva det betänka. Det händer stundom att de förfördelade krafterna bli våldsamma och vilja ställa det efter sitt sione. Det är dock ett dagstecken öfver hela Europa i närvarande stund, att rikedomen och savohällsställningen fyia oivanpa. Den vanliga verkan ir ej uteblifven: ett qvaft lugn, en tryckande stillje på ytan, men ett allmänt missnöje, knot, mummel och Langweiligkeit inunder . .. Men menniskorna kunna ej länge fördraga att ha tråkigt. Det skulle kunna hända änpvu eu gång att man gåfve en pjes från ..48 — ni minnes helt visst sjelf uppränningen. Midsommarsdagarne ha här gått lugnt till ända, med sina lustresor på ångbåtar och jernvägar, sitt qvalm i staden, sina obehag med behag på landet och sitt öfliga regndusk, Ni har helt säkert hört talas om den neapolitanske köpmannen, som icke på 48 år satt sin fot utom stadens tuilar, då hertigen af Ossuna förbjöd honom vid 10,000 rdårs böter att icke lemna staden. Han skrattade i början, men blef efter hand oroligare, ju mindre han kunde inse orsaken till förbudet, och BKetalte slutligen de 10,000 rdr, för att i sitt 48:de år göra sin första resa. Så ungefär var det midsommardagen med mig. Jag skulle ut till landet, om det blef godt väder på morgonen; men det var mulet, och jag funderade öfver hvarför det just skulle vara mulet den dagen, så att jag slutligen ej kunde hålla mig tillbaka, utan begaf mig af, hamnande till slut vid göteborgarnes specifika badort, det natursköna Särö, med dess vackra anläggningar och herrliga läge. Särö har ännu icke lyckats bli en mycket besökt badort, och det är besynnerligt, ty jag kan ej tänka mig något behagligare än, för deu som så vill, ett lif i dolce far niente uti dessa lummiga alleer, denna kuperade terräng med sina vexlande kullar och dälder, sina fina, grönskande gräsmattor, sina tjusande och för ögat angenäma villor, sina blomsterparterrer, vikar, segelbåtar, broar och badbassänger. Den rike göteborgaren älskar komforten och flyttar derför under sommaren, så att säga, sin våning ut till Särö, der han har sin egen beqväma villa med trädgård, paviljong och nödiga uthus, och kan fritt egna sig åt sin passion för hvad engelsmannen kallar Landscape gardening. Herder kallar trädgårdskonsten den andra fria konsten efter STA SE TAR RS SKOR RS TU ARS AROR BEE TREA Man AN IRA