Dagens Nyheter – 3 juli 1865, sida 1

Underlöjtnanten skakade sorgset på hufvudet och gick sin väg, föga öfvertygad af dessa argumenter. Slutligen kom han en dag till fängelset, hvars port stod honom öppen när som helst, och inträdde i don Guzmans håla med ett ansigte så strålande, att fävgen icke kunde underlåta att fästa uppmärksamhet dervid och att fråga honom hvarföre han såg så glad ut. — Jo, svarade han, det kommer sig deraf, att jag nu ändtligen utfunnit ett medel att öfvervinna er motvilja för flykt, kära husbonde. — Du har således ännu icke öfvergifvit din plan att rädda mig, sade don Guzman med ett sorgligt leende. — Nej, vid Gud, jag det har. Ser ni, nu gär det inte an att tveka längre, ty redan i öfvermorgon skall er dom fällas, — Så mycket bättre! desto förr blir allt slut, mumlade don Guzman. — Jag skall säga er, Vi befinna oss icke i en så nödställd belägenhet, som ni tror. Vi ha vinner, herre, bland andra franska och engelska konsulerna. Ute på redden ligger en liten fransk snabbseglande skonare och väntar endast på er ankomst, för att afsegla. — Skall skonaren vänta på mig, så lärer den väl aldrig komma från Buenos-Ayres. — Säg inte så! Jag har en annan tanke om saken, jag; ja jag är alldeles säker på att ni kommer med på resan. Öfverenskommelse är uppgjord med franska konsuln. I öfvermorgon skickes en båt i land från fartyget; medan båten är borta, lyftar fartyget ankar och gör några slag fram och tillbaka. Så