Dagens Nyheter – 3 juli 1865, sida 1

snart ni kommit ombord, bär det af; och är ni. en gång under skydd af franska flaggan, vore det väl f—n, om man vågade röra er. — Käre Luco, hör mig för sista gången, sade dou Guzman med stadig röst; jag vill icke, du hör väl, jag vill icke blifva räddad. Må äfven mitt mord läggas till de rysliga brott, som fläcka tyrannens namn! Jag tackar dig för din tillgitvenhet, min gamle tjenare, men jag tillåter icke att du för min skuld vidare utsätter dig sjelf för någon fara. Omfamna mig, och låtom oss icke mera tala i detta ämne. — Hm! Ni är således fullt besluten att dö, käre husbonde, eller hur? Jag undrar dock, om det icke finnes någon i verlden som skulle kunna rubba er tföresats? — Ack! svarade fången; en enda person skulle kanske kunna det, nen denna person vet och förstår icke mera, hvad som händer och sker. Min maka hon är lycklig, hon har förlorat förståndet och på samma gång minnet, denna obotliga kräfta för alla olyckliga. Underlöjtnanten smålog, kväppte upp sin uniformsrock, framtog ett bref ur barmen och räckte det åt sin herre, utan att säga ett ord. — Hvad är det der, Luco? frågade don Guzman och tvekade att mottaga brefvet. — Läs, läs, dyre husbonde! svarade den gamle trotjenaren; jag ville göra er en öfverraskning så snart ni blify:t fri; men genom er envishet tviogar ni mig att i förtid uppdaga den glada nyheten. Don Guzman öppnade brefyet med darrande hand och genomögnade det hastigt. — Allsmäktige Gud! ropade han rörd;