Dagens Nyheter – 21 juni 1865, sida 2

ett ljudeligt oväsen. Jag gjorde mig underrättad om anledningen till detta, ech jag måste tillstå att jag blef särdeles belåten, när man berättade mig att den der skälmen genast, bara han kommit ut från mig, råkat i gräl med en af sina gelikar, och att denne i ett ögonblick af öfverining stött knifven i bröstet på honom red den påföljd att han straxt nedfallit stendöd. Det var ju en högst besynnerlig lek af ödet, eller hur tycker ni? Öfversten hade berättat denna egendomliga tilldragelse med all den ledighet och det behag, som voro honom egna. Don Guzman kastade en pröfvaiide blick på honom, men han uthärdade den, utan att på miosta sätt synas generad deraf. Hittills hade don Guzman icke vetat hvad han skulle tro, men nu tycktes alla tvifvelsmål försviuna; han lyftade upp hufvudet och bugade sig artigt för don Bernardo. — Förlåt mig, herr öfverste! sade han rörd; förlåt mig, om jag misskänt er; men hittills åtminstone har alltid ert uppförande emot mig rättfärdigat det omdöme, jag bildat mig om er. Om ni verkligen är min fiende, om ni hyser ett outplånligt hat till mig, nå väl, så hämnas på mig, men på mig ensam, och skona min bror, som ni åtminstone inte kan ha någon anledning att vara förtörnad på. Don Bernardo sammandrog ögonbrynen, men återfick genast sitt lugna utseende. — Min herre, sade han, befall er betjent att leda fram hästarne! Jag sjelf skall föra er ut ur staden. Om ni icke hade mig i sällskap, vore det er alldeles omöjligt att komma