Dagens Nyheter – 21 juni 1865, sida 2

vackert byggd engelsk kutter, var uppdragen på land och i oanvändbart skick. Äfven med jagt, som är ett så vanligt tidsfördrif om vintrarne i England, sysselsätter man sig mycket litet. Derföre äro också svenskarne icke alls ryttare och man träffar icke bland dessa gamla tvärsäkra gubbar med väldiga muskler, blixtrande ögon och bronsfärgade ansigten, som, Gud vare iof, äro så vanliga hos oss. Man ser väl äfven i Sverge frodiga gubbar, men blefve det fråga om att pröfva musklerna, så skulle de allt stå sig slätt, Men sjelfva lefnadssältet under ena hälften af året gör alla de uppfostringsreglor, vi pläga följa, fullkomligt otillämpliga; och man måste skrifva mycket på den långa och stränga vinterns räkning. Ingen som icke sjelf har erfarit det, kan göra sig ett begrepp om hvilket förstörande inflytande det har på helsan att på den långa tiden vara instängd mellan fyra väggar, och det i rum der värmegraden vanligen är 22 gr., fönstren dubbla och spjellet så väl tilltäppt att icke den minsta luft kan tränga in. Dessutom är maten i allmänhet tillagad på fransyskt vis; den befordrar godt hull men icke goda muskler. Sällan är den helt simpelt kokad eller halstrad, utan oftast stufvad i smör och ätes med feta såser. Kalfkött och fläsk förekommer mycket oftare än oxoch fårkött. Och det der bränvinet, som är så allmänt och supes vid alla mål, befordrar i hög grad fetma, så vida man icke tar sig en duktig motion på maten. Man har också en annan vana i Sverge, som kan vara frestande nog att följa, men som bestämdt icke är helsosam, d. v. s. man tar en middagslur på en timma, straxt sedan man ätit. Jag tyckte detta smakade bra och kunde ibland icke motstå frestelsen att göra så med, men jag märkte att jag mådde mycket bättre när jag lät bli att sofva middag. Det är förunderligt, huru mycket större sömnbehofvet är om vintern än om sommaren i detta nordliga land. Jag tror mig kunna påstå, att svenskarne i allmänhet, om man räknar middagsluren med, sofva tolf timmar på dygnet om vintern; och jag har ofta hört engelska skeppare säga, på sitt råa sätt, att om man har någon angelägenhet att uträtta i Göteborg, så måste det ske före klockan ett på middagen. Men värst utaf allt är det overksamma lif man är tvungen att föra der under vintrarne. En svensk herreman på landet har mycken hten rörelse, promenerar nästan aldrig något under denna årstid. Han har i det närmaste ingenting att ha tillsyn om på sin egendom om vintern, och om han någonsin vill helsa på en granne, så skall slädan fram, vägen må vara lång eller kort. Vi veta huru mycket menniskorna äro fallna för maklighet; också är det icke många som komma sig för med att gå långa vägar bara för motionens skull. Om man går ut för att jaga eller i någon dylik afsigt, endast man har ett ändamål med sin vandring, drar man icke i betänkande att underkasta sig hvilka mödor som helst; men går man endast för att gå, så tröttnar man innan man hunnit tillryggalägga en engelsk mil. Så är just förhållandet i Sverge. Jagt bedrifves nästan icke alls der om vintern. Man har deremot så mycket som fängslar en inomhus, sällskapsnöjen och muntra samqväm, och så litet som lockar en ut, att det icke är att undra på att man i allmänhet föredrar att vistas inne. Till slut blir detta en sådan vana, att man tycker hvarje kroppsrörelse vara en riktig vedermöda. Så brukade det åtminstone vara med mig; jag var alltid så dåsig under vintrarne att jag riktigt måste anstränga mig på våren och gå duktigt för att bli folk igen. Bönderna likna våra egna och äro nog härdade; de ha kroppsrörelse, och denna bekommer dem väl. (Forts.) I