Dagens Nyheter – 21 juni 1865, sida 2

kallad krokkam af betydliga dimensioner och utsirad med förgylda bronsornamenter på den . utåtböjda baksidan. Till stor klädsel skulle halsen vara bar och omhängd med perlband eller guldkedjor. I halskedjan hängde ofta en stor medaljong som inneslöt ett miniaturporträtt, naturligtvis föreställande en herr äkta man eller fästman. Der, i trakten af det älskande hjertat, gungade den afundades bild med ett något trugadt leende på sin halfmånformade mun. Örhängen voro allmänt brukliga och stora skulle de vara, så att de dinglade långt ned efter halsen. Af förnämare damer brukades moucher i ansigtet. Detta var en sorts små svarta plåsterlappar, som placerades här och der för att genom kontrasten förhöja hyns glans. Toilettordboken upptog flere namn på dessa konstgjorda flugor allt efter den plats de innehade. Jag minnes ej deraf mer än ett: den nemligen som satt i närheten af munnen hette Baisez moi. Äfven fruntimmerna brukade liksom herrarne mycket korta lif på sina kläder och sågo derigenom något jemntjocka ut om lifvet, helst som snörlif den tiden voro helt och hållet aflagda. All styfning i fruntimmernas kostym var bannlyst — tvärtom hörde de mjuka draperierna till elegansen, och man kunde den tiden tydligen se att äfven det vackra könet hade mensklig skapnad alltigenom och var försedt med ett par ben till fortskaffningsmedel. Klädningarne voro snäfva och alla veck förvista bakåt. Bidenskor med granna guldeller silfverbroderier samt genombrutna hvita silkesstrumpor framstucko utan förbehåll under de korta klädningarne. Det lönade sig den tiden att ha vackra ben och fötter äfvensom armar, hvilka antingen voro bara eller blott betäckta af långa genombrutna silkesvantar. Enfärgade och ljusa tyger voro mest i smaken. Svart gaf nästan alltid tillkänna sorg. Hvita klädningar med röda skärp brukades mest på baler och unga flickor kunde icke gerna vid sådana tillfällen visa sig i kulörta kläder. Ute nyttjade damerna sidenpeliser, bebrämade hufvor och lappskor om vintern, och om sommaren blemsterprydda halmhattar, granna silkesschalar eller dammkappor af gult nankin. Hvardagsdrägten bestod vanligtvis af simplare och mörkare tyger, för resten utgjorde långa åtsittande ärmar den enda skillnaden i snitten; -de granna örhängena kröpo då in i sina fodral, silkesstrumporna ersattes med dylika plagg af ull, regara eller bomull och små silkeseller bomullsschaletter betäckte axlar och bröst. Den tidens bondqvinnor kunde väl knappast drömma om att deras dotterdöttrar skulle komma att styra ut sig så som de nu göra. Äuvnu hade icke bomullsfabrikationen utvecklat sig inom landet och utifrån inkommande kattuner och så kallad sockerduk voro alltför kostsamma för ett stånd, som ännu ej satte sin ära i att täfla med herrfolket i lyx. Hemväfd randig yllekjortel och en liftröja af vadmal, se der hvad som då utgjorde det hufvudsakligaste af en bondqvinnas klädsel. I hvardagslag nyttjades det som till .högtidsdrägt var för slitet, och några särskilta plagg ensamt derföre afsedda, såsom koftor och hvad de allt heta, visste man ej af. På hufvudet bars ett i tresnibb viket hvitt kläde af linne med blå eller röda ränder och ett dylikt om halsen, som uppstack under den blåa vadmalströjan. Häret, som kammades bakåt, var oflätadt och uppveks införe bak i nacken, hvarest knuten på hårbandet tillika med bakre delen af hufvudet betäcktes af en så kallad bindmössa. Denna persedel med det dithörande stycket, en sorts dok af spetsar, som framstack under mössan, var det enda hvaruti begäret för lyx fick utveckla sig; och ändå var denna grannlåt för det mesta dold af det förut omnämnda hufvudklädet, hvilket satt på till och med i kyrkan och aflades der endast vid framträdande till altaret under nattvardsgång, då alla mössor borde vara svarta. Ett plagg för längesedan så alldeles kommet ur bruk, torde förtjena en närmare beskrifning, men jag misströstar att häruti kunna göra mig rätt tydhg. Till förfärdigandet var en träkubb i form af ett hufvud nödvändig och en sådan fanns i den fattigaste koja, som inneslöt någon qvinlig varelse. Öfver denna mösskubb och genom fuktning formadt derefNAN or nn I — Och en annan person inföll don Guz