Dagens Nyheter – 21 juni 1865, sida 2

— Och en annan person inföll don Guzman. — Nåja! återtog öfversten otåligt; och en annan person! Jag skall ge med mig och säga er sanningen. Det är just för att få träffa denna person på godset Pico som jag vill följa er dit. Jag måste nödvändigt ha ett allvarsamt samtal med denna person. Förstår ni mig nu? — Ja, jag förstår er fullkomligt. — Då är jag öfvertygad om att ni inte har några vidare invändningar att göra. — Ni bedrar er, min herre, svarade don Guzman. — För denna gång kan ni omöjligen få veta mera. — Då reser jag ensam dit; det blir följden. — Akta er! ropade öfyersten häftigt; mitt tålamod är uttömdt. — Och mitt också, herr öfverste. För öfrigt skall jag säga er att jag icke mycket bryr mig om edra hotelser. Gör som bäst ni behagar, min herre. Gud skall nog bli min hjelpare. Vid dessa ord sammandrogos den unge mannens läppar till ett föraktligt leende. Han steg upp och gick fram till don Guzman, som stod midt i rummet. — Är detta ert sista ord? sade han. — Mitt sista, svarade Ribeyra lakoniskt, — Så har ni ock er sjelf att skylla för det öde som drabbar er! ropade öfversten och kastade en blick full af raseri på honom. (Forts.)