Dagens Nyheter – 21 juni 1865, sida 2

— Och hvarför, om jag får lof att fråga? återtog öfversten högdraget. — Emedan det passerat någonting mellan er och en medlem af min familj, som ger mig anledning att frukta det er välvilja inte är uppriktig. — Öfversten spratt till; en dödsblekhet öfverfor hastigt hans ansigte. — Ah! sade han med dof stämma; ni känner till det der, don Guzman? — Jag kan svara er på samma sätt som ni för en stund sedan svarade mig: jag vet allt. Don Bernardo sänkte hufvudet och knöt händerna i raseri. Under några minuter yttrades icke ett ord. Just i detta ögonblick gick en nattvakt förbi och stannade utanför huset. Med ljudelig röst ropade han: — Åve Maria purissima! Las doce han dado y sereno! Och straxt derefter hörde man, huru han med tunga steg fortsatte sin vandring framåt utefter gatan. De båda herrarne sprutto till och syntes bli mycket öfyerraskade. — Midnatt redan! mumlade Ribeyra ien på en gång orolig och harmfull ton. — Nej, låtom oss sluta! ropade don Bernardo. Jag lär väl i alla fall icke kunna öfvertyga er om att jag menar ärligt med mitt anbud. Ni fordrar ju att jag skall afslöja hemligheter, som röra endast mig . .-.