Dagens Nyheter – 20 juni 1865, sida 2

i detta och några följande nummer meddela några utdrag ur boken. I inledningen säger förf: Under mer än tio år har jag vistats i detta land och under denna tid rönt det vänligaste bemötande af alla menniskor. Från företa stund jag satte min fot på svensk jord, har jag blifvit behandlad mera som en vän än en främling, och jag har icke blifvit påmind om, att jag varit en utlänning annorledes än genom den ytterliga välvilja, de godsinta svenskarne hysa för alla sådana. Jag vill icke ha någonting af er, emedan ni är en utlänning, svarade mig en läkare i Carlstad, hvilken skötte mig under en sjukdom, som varat i tre veckor, då jag frågade hur mycket jag var skyldig honom. Dessa få ord säga lika mycket som hela böcker. Det skulle derföre vara illa gjordt af mig att, sedan jag kommit hem, tala illa om invånarne i ett land, der jag under en så lång tid erfarit dagliga prof på en oskrymtad och varm välvilja. Det är ens eget fel, om 10an icke kan trifvas bland menniskor sådana som dessa. Jag rättade mig efter de personers vanor, med hvilka jag kom i umgänge, och blef öfverallt bemött med samma artighet och vänlighet. Jag bemödade mig att taga seden, dit jag kom, i stället för att, såsom många engelska resände pläga göra, gå omkring och granska och kriticera allting, äfven de obetydligaste småsaker, och göra jemförelser mellan det främmande landet och England. Jag var artig mot herremän, vänlig och frikostig mot bönder, och blef uppburen af alla. Om jag någon gång hade lust att fiska eller jaga, mötte jag icke ringaste svårighet att få min önskan upprtylld, om jag bara uttalade den; och om jag någonsin blef bemött med oginhet under min vistelse i Sverge så var det alltid af mina egna landsmän. Hvilka fel än svenskarne för öfrigt må ha, ohöfliga och ogina mot utlänningar äro de icke, och jag kan med full befogenhet säga, att det fins få andra länder i Europa, i hvilka en engelsman blir så väl emottagen som i Sverge. I kapitlet om vårt lefnadssätt och våra seder och bruk säger förf.: Den engelske läsare, som icke kunnat tänka på Sverge utan att på samma gång tänka på is, snö och björnar, blefve oundgängligen slagna med häpnad om han komme in i en svensk herremansg hus och fick se hur der går till. Till eu början blefve han välkomna med en något stel artighet (jag vet intet land, der man är så noga om de yttre formerna som i Sverge, om icke Frankrike; jag tror ock att svenskarne mycket lägga an på att efterherma fransmännen) hvarigenom deras naturliga hjertlighet hindras från att träda i dagen; men han skulle icke hinna vistas tjugufyra timmar i huset förrän han fuonne sig så hemmastadd, som om han varit der ett helt år. Oaktadt deras smak för det ceremoniösa och den noggrannhet, hvarmed de iakttaga konvenansens fordringar, är deras medfödda välvilja mot utlänningar så stor, att de öfverse med mycket hos dessa, som de skulle fördöma hos en landsman. Jag har ofta kommit på middag i jagtdrägt och blifvit lika hjertligt mottagen, som de andr: gisterna, som varit högtidsklädda. Och jag må tilllägga att lyxen i kläder gått till en ytterlig grad i Sverge, i synnerhet i städerna. Men der, såsom öfverallt annorstädes, är det gvinnan som mest behagar utlänningen, och hvad jag särdeles tycker om hos de svenska fruntimren är att, ehuru de aldrig försumma sina hushållsgöromål (jag tror verklisen att qgvinnorna af alla klasser i Sverige ha mera att göra än karlarne) man dock aldrig skall finna en svensk husmoder oberedd på att taga emot en — hon är alltid snygg och fin, anständigt och trefligt klädd, och har ett gladt och vänligt småleende att välkomna rämlingen med. Hennes klädning är i de dra flesta fall hemsydd, men den passar wenne så väl som vore den gjord af en riktig nästare. Hela hennes drägt är enkel, ehuru won sällan saknar litet nipper. Hennes hår och de ha vanligen ett utomordentligt vaccert hår) är antingen nedkammadt på båda j 1! idor om pannan eller också tillbakastruket : an och oaf Dieoo och tecken att aflägana sie: I