Dagens Nyheter – 20 juni 1865, sida 2

— Lita på mig, ers herrlighet, svarade den gamle trotjenaren och smålog med en min, som uttryckte att han väl förstod sin herres mening. Diego hade tjenat familjen Ribeyra i nära trettio år; och vid mer än ett tillfälle hade han gifvit sin husbonde otvetydiga prof på en gränslös tillgifvenhet. — Bra, bra, svarade don Guzman i glädtig ton; jag vet, hvad du duger till. — Och hästarne? återtog betjenten. — Låt dem vara, der de äro. — Vi skola då ge oss utaf utan dem? sade Diego, synbarligen förvånad. — Ja, det är mycket klokare; eljest kan det hända att de der få hum om saken och då blir det inte lätt att lura dem. Diego nickade på hufvudet till tecken att han delade sin herres mening. — Don Bernardo? frågade han. — Låt honom komma in, så får jag genast veta hvad jag har att rätta mig efter. — Kanske det inte är riktigt klokt, att ers herrlighet stannar ensam med denne man. — Åh, var inte rädd för min skull, Diego, han är inte så farlig som du tror. Jag har ju mina pistoler. Förmodligen lugnades den gamle tjenaren af dessa ord, ty han gick ut, utan att svara; men efter några ögonblick kom han tillbaka och hade med sig en man på omkring trettio år, klädd i en högre officersuniform. Så snart don Guzman blef varse främlingen, antog hang ansigte ett leende uttryck. Han gick några steg emot honom. — Var välkommen, öfverste Pedrosa, sade