Dagens Nyheter – 20 juni 1865, sida 2

han och gaf Diego ett tecken att aflägsna sig; ehuru tiden inte är fullt lämplig för ett besök, är det dock med nöje jag tar emot er. Var så god och sitt ned. Han satte fram en ländstol. -— Ers herrlighet skall säkert ursäkta mig, i anseende till de vigtiga skäl, som föranledt denna sena visit, svarade öfversten med utsökt artighet. Diego, som icke straxt åtlydt sin herres vink, lemnade nu, efter en ny påminnelse, motvilligt rummet. De båda herrarne sutto midt emot hvarandra och betraktade hvarandra under några sekunder med samma noggrannhet, som tvenne duellanter, hvilka söka efter lämpligaste punkten att såra sin motståndare. Don Bernardo Pedrosa var tjuguåtta år gammal; det var en vacker ung man, lång och smal samt väl växt; hans rörelser voro lediga och behagliga, och hela hans sätt att vara vittnade om mycken verldsvana. Hans ansigte var fullkomligt ovalt och hans ögon voro stora, svarta och lifliga. Ibland sköto de blixtar så skarpa, att ingen förmådde uthärda deras bländande sken. Hans näsa var rak och kring hans fint tecknade mun spelade ett skämtsamt uttryck. Hans tänder voro hvita och ett par svarta, väl vaxade mustascher prydde hans öfverlipp. Hans panna var höghvälfd och hyn något bryat af solen. Håret var ramsvart och nedföll i rika, silkeslena lockar kring ansigtet. Han var obestridligen mycket vacker, men det låg någonting bögmodigt, spotskt och kallt i hans uppsyn, som oemotståndligt ingaf motyilja.