Dagens Nyheter – 9 juni 1865, sida 2

skålar aflöste hvarandra — ungefär alla i samma anda. Regementsmusik exeqverades från en af altanerne, och på den som vette utåt ån svajade Sverges och Norges kolossala fanor. Somliga reste dagen derpå; andra gjorde en tur till Skokloster annandag Pingst, derifrån resan gick till Stockholm. Riemzi, den siste for kiribunen. Richard Wagners stora opera Rienzi gafs i går afton för första gången å kungl. stora teatern. Detta är den första af Wagners operor, som gätt öfver svensk scen. Wagner förenar hos sig två talanger, ty han är icke ensamt kompositör till operan, utan han har äfven författat texten. Den som läst Bulwers roman Rienzi? känner den store och ädle folktribunens öde. Uppstigen ur hopen genom sina dygder och sin medfödda herrskarekraft, väljes han till högsta styresman af Romafolket, som lyckats befria sig från ädlingarnes förtryck och drömmer midt i medeltiden om att kunna återställa sin gamla stads makt och glans. Ädlingarne, hufvudsakligen de mäktiga familjerna Colonna och Orsini, som blifvit frånhända deras sjelftagna makt, sammansiätta sig nu mot Rienzi och besluta att mörda honom, hvilken plan dock misslyckas derigenom att Rienzi bär ctt harnesk under sin tunika. De sammansvurne dömmas till döden, men på förbön af sin syster, Irene, och hennes älskare, Adriano Colonna, ger Rienzi dem nåd och låter dem på nytt gå eden, som binder dem att lefva och verka för Romas frihet. De benådade patricierna fly och höja åter vapen mot tribunen. Det kommer till strid och Colonna den äldre blir dödad. Adriano Colonna, som förgäfves anropat Rienzi att icke draga till strid mot hans fader, hämnas genom att hos plebejerna anklaga Rienzi för förräderi, och stimplar honom som orsak till den olycka, som hotar Rom från tyska kejsarns och kyrkans sida. Folket beslutar Rienzis död; men då tribunen kommer och talar till de sammansvurne blygas de öfver sina ogrundade misstankar och lemna honom fritt rum att passera in i kyrkan, dit de förut velat hindra honom att inträda. Men i kyrkdörren mötes Rienzi af påfvens bann, och då öfvergifves han af alla, utom af sin syster Irene, som troget kastar sig till Rienzis bröst och följer honom till Capitolium. Folket församlar sig emedlertid för att krossa den förr afgudade tribunen, och då de uppticka honom och Irene å altanen sätta de eld på Capitolium, som brinner ned och begrafrer Rienzi, Irene och Adriano under sina ruiner. Detta är innehållet af libretto. Operan gafs på ett utmärkt sätt, och tycktes nutidspubliken sentera framtidsmusiken mer än man kunnat vänta, åtminstone om man får döma af de starka bifallsyttringar, som alltjemt genljödo i salongen. Musiken eger också många och stora skönheter; hvad som mest tycktes slå an på publiken var de herrliga körerna, bland hvilka må nämnas kyrkokören i första och fridshäroldernas sång i andra akten såsom varande bland de skönaste. Rienzis parti sjöngs af hr Tichatschek. Hr T. inropades efter alla fem akterna och medförde tre gånger fru Stenhammar och mamsell Jacobsson, hvilka väl förtjente publikens tacksamhet. Särskildt böra vi gifva en komplimang åt mamsell Jacobsson för hennes förwiiffliga återgifvande af Adrianos parti, såvil hvad sång som spel beträffar. Då hr Tichatschek iuropades efter tredje aktens slut blef han i dubbel mening uppburen, ty han gjorda publiken det nöjet att komma inridande på den häst, som nyss förut hade burit honom till striden, och emottog sittaude på hästryggen publikens hyllning. Måhända fruktade hr T. att han ej ensam kunde bära triumfeu. Salongen var fullsatt. Spektaklet slöts kl. I 12. bid Teknologiska Institutet hafva följande elever, efter atllagda examina, i onsdags erhållit afgångsbetyg: Carlson KE. T., Christiernsson C. A., Edling, P. A., Hoffstedt W., Husberg K., Johansson P., Lilliehöök H. H., Lindell P., Nilson C. S., Nyström M. P., Palmroth W., Persson I., Pettersson N., Rydbeck O. E.. Stiezelius K E.. Westerlind I. F.