Dagens Nyheter – 9 juni 1865, sida 1

AE SE RES RAT nn ar SAN, nn z z RSS och uppsigthafvande finnes det äfven en Ofverregissör, två Vice-Regissörer, två Elev-Instruktörer, en Vice-Kapellmästare, och ehuru hufvudmakten hvilar i en teaterchefs hand, så existerar ett opersonligt begrepp, utan göromål, utan auktoritet och utan ansvar, som kallag Direktion. Denna innefattar teaterkansliets personal, som varierar eftor det större och mindre behofvet af Sinecurer, och som med sina stridande åsigter endast stämma öfverens i två punkter: Rädsla för underbalans och Fruktan för Tidningarne. Att douna obetitlade storhet icke blifvit tillspord, då jag kallades till Intendent för Scenen, är mer än sannolikt; att min verksamhet har varit den en nagel i ögat, och att den åtminstone passivt verkat cmot mig, derpå har jag rönt omisskänneliga bevis — likväl utan den ringaste personliga konflikt. Om jag derför vid mina reformplaner skulle komma att nämna Kansliet som min värsta stötesten, så gäller det icke den enstaka Individen, ej heller hela kåren, utan det opersonliga begreppet. (Utan att följa författarens ordning införa vi nu hvad han, efter cu återblick på kongl. teaterns förra dagar, yttrar om talscenens förnämligare medlemmar :) Bland nu lefvande prydnader för den svenska talscenon måste jag i första ledet nämna Nils Almlöf. Begåfvad med alla yttre företräden och ett ansigte som vittnar om hans franska härkomst på mödernet, är han en af de sällsynta skådespelare, som med framgång förstått utbyta de firade älskareoch bjelterollerna mot de visserligen mindre tacksamma, men i psykologiskt hänseende rikare peres nobles och som med samma natursanning kunnat uppfatta det shakspeariska dramat och den högre komediens finaste nyanser. Om man sett honom såsom Kristian IV i Elverhöi måste mar beuudra hans uppfattning af historiska personligheter, och då han såsom Erik af Pommern i Blanches Engolbreckt och hans dalkarlar genom sin ädla hållning mildrar iutrycket af den kungliga uslingen, måste hvar och en tillstå att allt hvad han berör får skönhetens prägel. Edvard Swartz tillhör det slags skådespelare, hos hvilka man sväfvar i ovisshet om det är naturen eller konsten, känslan eller tanken, den ögonblickliga inspirationen eller det djupa studiet, som måste anses öfvervägande. Hans ädla, ungdomliga anletsdrag borde egentligen ha bestämt honom för älskarerollerna, och i dem har hau också skördat många lagrar; men det är dock karaktersskildringarne som utgöra hans egentliga fack, ooh här hafva Shakspeares mästerverk utöfvat ett mäktigt inHytande, såväl som på uppfattningen af hans dramatiska kall i allmänhet. Har man lärt känna hans mångsidiga talang, t. ex. i sådana framställningar som den svage och vacklande konung Birger, som den jernfaste Gustaf Wasa, som den exalterade Richard den andre, och slutligen som den, skådespelarens hela konst omfattande Hamlet, så måste man obetingadt ställa honom i jemubredd med vår tids bästa dramatiska konstnärer, och detta med så myckot större rätt som han icke haft någon omedelbar förebild att tillgå, utan liksom alla verkliga talanger brutit sig sin egen bana. Dahlqvist och fru Hjortsberg (född Westerdahl.) I afseende på dessa hvar i sitt slag utomordentliga talanger kan icke ett ögonblicks tvifvel uppstå om naturgåtvornas och den sceniska instinktens förhållande till tänkandetoch van LER VY VOAKSIRNESE CS RAS MIAN FRA TOR GRS