Dagens Nyheter – 9 juni 1865, sida 1

AAA — gen utan att sjelt veta derat tjenat til skott tatla åt lejda banditer. — Äl Jag måtte säga! han tycks spela med otur emot er, don Fernando. i — Samma reflexion har också jag gjort, och som jag önskar göra ett slut på spelet, så har jag hittat på ett medel, hvarigenom en lösning lätt kan vinnas, och ämnar nu föreslå honom det. — Det kan man kalla att vara ridderlig. — Nu förstår jag mycket väl, att han blir ursinnig. Jag skulle derföre bli särdeles förtjust, om ni ville vara närvarande vid affärens uppgörande. — Oändligt gerna, ädle herre! — Tusen tack! — Men se här ha vi vär man. Under detta korta samtal hade don Torribio fortsatt sin väg framåt och befann sig nu helt nära de båda samtalande herrarne. — Åh! Gud fördömme mig! ropade han med den muntraste ton i verlden; jag misstar mig inte, det är verkligen min käre vän, don Fernando Carril, jag har lyckan att träffa på. —— Jag sjolf, käre vän! Och jag är lika lycklig som ni öfver att slumpen fört oss tillsammans, svarade don Fernando i det han bugade sig. — Men, vid Gud, ha vi nu fått tag i hvarandra, så skola vi inte skiljas så hastigt; Vi göra väl sällskap till byn? — Det skulle jag gerna önska, don Torribio; men jag har först några ord att säga er, om pi tillåter; och det är möjligt, att dessa