Dagens Nyheter – 9 juni 1865, sida 1

som förtjenar det bildade Europas beundran och afnnd. Jå snart don Fernando såg att främlingen kommit så nära honom, att de kunde samspråka, (og han af sig hatten och bugade sig djupt. — Ädle herre, sade han, värdigas tillåta att jag ställer en fråga till er. — Min herre, genmälde den andre med lika mycken artighet, det är en alltför stor ära Di gör mig. — Jag heter don Fernando Carril. — Och jag don Estevan Diaz. Seden presentetionen var gjord helsade de båda ryttarne än en gång på hvarandra och satle sedan på sig sina hattar. — Don Estevan, jag är särdeles lycklig öfver att få göra er bekantskap. Vågar jag be att få uppehålla er i tio minuter? — Don Fernando, om jag än hade aldrig så brådtom, skulle jag dock gerna dröja, för att få njuta af ert intressanta umgänge. — Ni är alltför god, ädle herre, och jag tackar er af allt mitt hjerta. Se här i få ord hvarom frågan är . . . den ryttare som kommer der är . — Don Torribio Quirogo, jag känner honom, afbröt Estevan. — Så mycket bättre! Men hör: denne för öfrigt så aktningsvärde person råkar af en besynnerlig slump att vara min fiende. — Åh! det var ledsamt. — Ja, är det inte? Han är som sagt afgjord fiende till mig, och det i sådan grad att han redan fyra gånger försökt att lönnmörda mig; så många gånger har jag nemli