Dagens Nyheter – 8 juni 1865, sida 2

läsare öfver scenen (hvilken här icke är så otillgänglig för profane, som t. ex. i Köpenhamn) ned i salongen. Denna öfverträffar i storlek, form och beqvämlighet mycket vår egen, har fyra logerader och en femte våning till 12, 18 och 24 skilling pr plats. Parketten är ganska beqväm, byggd i amfiteatralisk form och försedd med stoppade sammetskläidda sittplatser. Derbakom befinner sig en serskild estrad med två rader ländstolar till högre priser, och i fonden är den stora kungliga logen, nedanför hvilken hofvets dignitärer hafva sin balkong. Parterren fattas aldeles, och ehuru salongens kubikinnehåll är nära dubbelt större än vår teaters rymmer den 300 åskådare mindre och kan med utsåldt hus till förhöjda priser knappt inbringa 2,060 rdr svenskt riksmynt. Den musikaliska akustiken är ganska god och rösterna taga sig vida bättre ut än under vår flata plafond; för det reciterande skådespelet har den deremot alltid varit. mindre fördelaktig. Inoch utgångar lemna mycket öfrigt att önska; dock finnas hvälfda stentrappor till alla fem våningarne. Det är en allmän klagan såväl från scenens som den konstälskande publikens sida, att man aldrig kan i lugn njuta uvertyren till en opera eller de första scecnerna af skådespelets serskilda akter, i följd af det oupphörliga kommandet och gåendet af dem som komma för sent eller skola ut för att taga förfriskningar; likaså är det ett fult oskick, att man tillåter fruntimmer af tvetydigt rykte, men med ingalunda tvetydigt uppförande, att välja de bästa och mest synliga platserna i salongen; slutligen störas alla finaler och slutrepliker genom det buller, hvarmed åskådarne storma till dörrarne för att få rätt på sina öfverplagg. Då vi nu befinna oss i den medelpunkt, hvarifrån konstopinionen utgår, kunde det vara ganska lämpligt att med några ord skildra hufvuddragen hos den Stockholmska teaterpubliken. . Denna är nemligen delad i två bestämdt utpräglade fraktioner: Golfvet med de lägre raderna, hvilka företrädesvis tycka om det lyriska och utländska; samt tredje, fjerde och femte raderna, som deremot ha en afgjord smak for det dramatiska och fosterländska. Att ett friskare sinne bor i de högre regionerna är omisskänneligt, medan den mera aristokratiska dalsänkningen ofta förefaller betydligt blaserad. Liksom hos oss har den egentliga applåden aftagit i märkbar grad och förekommer derför sällan annat än såsom hyllning åt förklarade favoriter, hvilkas blotta frånvaro kan vara orsak till den mest dräpande tystnad. Entusiasmen ger sig för det mesta luft i operar, och då beledsagad af stampningar och käppstötar. Bifallet gäller nästan aldrig de kombinerade satserna och går i allmänhet förloradt vid en åtta takters riturnell; men är deremot bravurpartiet beräknadt på ett tvärt slut eller på en plötslig Bortie, kunna inträffa salvor af helt annan fyllighet och långvarighet än dem, hvarmedman hos oss belönar lyckliga momenter. Här måste jag likväl nämna ett verkligt ondt, som dels genom de många resande, dels ock genom täta resor i utlandet, insmugit sig vid svenska scenen, och som förer det mest ödeläggande krig mot allt hvad dramatisk illusion heter, nemligen de i strid mot natur, konst och suudt förnuft grasserande framropningarne. Hvarifrån detta oskick ursprungligen härleder sig skall jag icko med visshet kunna säga; men det måtte vara från läuder, der författare, kompositörer och artister äro så ringa ansedde, att man tror sig berättigad att utplåna hvarje spår af inspiration, handling och karakter endast för att affordra vederbörande en ödmjuk kontra-tacksägelse. Den verkliga bifallsyttringen har genom detta missbruk blifvit så godt Bom bannlyst; det väl lyckade bemärkes icke genast; man skall nu antingen draga sig hastigt bort åt fonden eller springa ut i kulissen för att skörda konstens himmelska manna. Att derigenom skall uppkomma de befingdaste anomlier, är ju oundvikligt; och om icke hjertat måste blöda vid materialismens triumf skulle Narnarhlan fnna Pil olkblärd scanatm om bhaune sncm