Dagens Nyheter – 3 juni 1865, sida 2

och lemmar som antydde en ofantlig kroppsstyrka. Ett par små gråa och tindrande ögon, hvarur djerfhet och ironi framlyste, gåfvo hans ansigte ett lifligt uttryck. Han bar den drägt som plägar begagnas af mexikaner med en viss rang. Så snart han satt foten på marken, såg han sig omkring men blef icke varse någon åt hvilken han kunde anförtro sin häst, ty i San Lucar och trakten deromkring är det mer än ovanligt att träffa flera personer på en gång på vägarne. Han stampade förbittrad foten i marken, tog hästen i tygeln, ledde honom till värdshuset, som läsaren nyss besökt, och lemnade honom i värdens försorg. Sedan han fullgjort denna pligt — vi kunna kalla det så, ty mexikanarens bista vän är hans häst — gick. han tillbaka men ytterst försigtigt och smygande, såsom en person som vill öfverraska någon annan och således ej tycker om att bli sedd på förhand. Vaquererna hade vunnit försprång och försvunno bakom en sandkulle i samma ögonblick han uppnådde krökningen af vägen ; icke desto mindre upptäckte han dem snart åter, i det han klättrade uppför en brant gångstig, som ledde till en lummig trädgrupp. Några träd hade nemligen spirat upp i denna ofruktbara sandöken, vare sig af en slump eller genom en nyck af naturen. Så snart don Torribio ånyo fått sigte på dem han förföljde, började han gå mera långsamt, och, för att i händelse af upptäckt lättare bibehålla kontenansen, eller aflägsna hvarje misstanke från sig, tände han en cigarett. Till all lycka vände sig icke vaquererna