Dagens Nyheter – 3 juni 1865, sida 2

Verado hade försvunnit. Efter att hafva gifvit de båda männen ett nästan omärkligt tecken, satte sig främlingen i gång och följde en väg, som genom en svag krökning följde riktningen af floden och småningom fördjupade sig inåt landet. Denna väg bildade plötsligen en tvär vinkel och afsmalnade oförmodadt till en gångstig, hvilken, lik alla öfriga sådana, tycktes förlora sig inåt slätten. Just der gångstigen började mötte de tre männen en ryttare, som skyndsamt styrde sin kosa till fästet; men hvarken friämlingen eller hans båda följeslagare, hvilka alla tycktes upptagua af allvarsamma tankar, fästade någon uppmärksamhet vid honom. Ryttaren deremot kastade på dem en snabb och genomträngande blick, saktade hästens fart och stannade slutligen helt och hållet en liten bit från det ställe der han passerat de tre fotgängarne. — Gud fördömme mig! sade han för sig sjelf, det är don Fernando Carril eller ock är det djefvulen sjelf i menniskoskepnad. Den der ynkryggen Zapote har då skjutit bom nu igen! Hvad kan han ha att göra med de der begge banditerna som se mig ut som ett par af hin ondes sändebud? Nej, jag vill inte längre behålla mitt ärliga namn Torribio Quiroga om jag inte tar reda på saken och följer de gunstiga herrarne. Och han hoppade skyndsamt ned från hästen. Don Torribio Quiroga var en man på omkring trettiofem år, kort till växten och något fet. Men i dess ställe hade han skuldror