Dagens Nyheter – 1 juni 1865, sida 1

— Jag är nistan rädd att ni skall finna detta kanske ännu mindre efterföljansvärdt än de båda andra. Det är ett vildt förtvifladt försök som kanske skulle krönas med framgång, så framt vi inte hade med oss en qvinna; ty det vore ju oförlåtligt af oss att utsätta: henne för en fara, för att rädda henne från en annan. Då är det väl inte värdt att tala vidare derom, svarade godsegaren, i dået han kastade en sorgsen blick på sin dotter. — Ursäkta mig, min far, ropade lifligt donna Hermosa; låtom oss lyssna till detta förslag, kanske är det det bästa af alla tre. Omtala det, min herre, fortsatte hon vänd till den unge jägaren. Efter allt det goda ni gjort oss, vore det mycket otacksamt om vi icke följde de råd ni ger oss. Jag är nästan fullt öfvertygad om, att just hvad ni nu af betänkligheter för min skull tvekar att säga, anger den enda utväg till räddning, som står oss öppen. — Kanske; svarade jägaren, men, jag upprepar det ännu en gång min fröken, detta medel kan icke begagnas, då ni är med. Den täcka flickan reste sig upp; ett skämtsamt löje spelade på hennes rosenläppar och med en smått ironisk ton återtog hon: — Ni tror då att jag är mycket svag och klenmodig af mig, eftersom ni inte ens törs samtalsvis nämna ert förslag? Jag är visserligen ingenting annat än en stackars qvinna, klen och bräcklig såsom alla sådana, men jag trodde mig ändå ha bevisat er under den väg vi redan tillryggalagt i hvarandras sällskap att jag icke är rädd eller feg och att