Dagens Nyheter – 1 juni 1865, sida 1

MANS, INCU P-UASI,; VIA SV ORYHUS IVYIllTLED, JOLULRUÄUVII CCC att regeras af — simpla bönder. Det lärer vara klart, att bonden, mannen af folket, hvars hela lif varit arbete och som icke vet af någon annan ära än arbetets ära icke skall ens ditåt kunna vara så qvalificerad, att sköta fiderneslandets angelägenheter som den, som alltifrån sina spädaste år, ja med sjelfva modersmjölken insupit begreppet om sin företrädesrätt i detta afseende, och som kanske icke i hela sitt lif gjort någonting annat än först väntat på och sedan, under hägn af höga och glänsande sköldar, utöfyat denna rätt. Det måste väl vara klart sålunda, att hos den y.gsta adliga underlöjtnanten måste finnas mera förstånd i den vägen än som skäligen kan inrymmas i en hel verld af bondhjernor. Man har kallat dessa bönder för nationens kärna. Må så vara. Men — jag tillåter mig hemta ännu en bild från hasselbuskens regioner — och frågar: hvad är kärnan i nöten utav det skyddande skalet? Den skulle brännas af solen, förtorkas och dö. Här, som i allmänhet i fråga om nöt, är alltid skalet hufvudsaken. Jag sade nyss, att efter det nya förslaget vårt fädernesland skall komma att regeras af bönder, jag vill tillägga ett och, som ljuder ännu homskare för hvarje sann fosterlandsvän, bönder och — tidningsskrifvare. Jag varnar, m, h. för dem som skrifyva i tidningar, fromma som dufvor och spaka som lamm synas de vandra ibland oss, men alstren af deras arbeten omstörta samhällena, förpesta menskligheten; ingen kan handskas med trycksvärtan utan att blifva svart. Men, icke nog med att bördens företrädesrättigheter trampas under fötterna, äfven det gudomliga ordets anspråkslösa förkunnare skola, enligt det nya förslaget, äfven de förlora. sin sjelfskrifvenhet såsom en fjerdedel i den lagstiftande församlingen. I stället för deras så välsignelsebripgande verksamhet vid riksdagarne, der de ofta och med mycken framgång, med mildhetens och fördragsamhetons vapen under svett och vedermöda, i fasta och vako bekämpat tankens och forskningens frihetinnom det område, som bör vara hvarje menniska dyrbarast och-heligast, och der menskliga begreppen icke gerna under årtusenden kunnat utvecklas, skola de återgå i skötet af sina församlingar och i den obemärkta verksamheten der, utau behöflig sammanhålluing, kanske sjelfva besmittas af det tidens onda, som de, såsom riksstånd, så lyckligt förmått bekämpa; och, m. h., vi veta alla, att sällan någon nått prelaturens höjdpunkter, utan att just vid riksdagarne hafva i maktens ärender förtjenat sina sporrar; tag nu bort presteståndet såsom sådant — och hvar skola vi finna biskopsämnen? Kanske är det meningen, att denna för fäderneslandets bestånd så nödvändiga institution också skall försvinna? Så skulle jag kunna hålla på i oändlighet med framdragandet af dylika stora fel och brister i det nu hvilande förslaget ; men jag fruktar att uttrötta eder, mina herrar. MAREN ME USA ATS a