Dagens Nyheter – 1 juni 1865, sida 1

der loppet af mera än ett halft sekel förmått skänka oss lugnets och fredens välsignelser. Dess tungroddhet har hindrat genomdrifvandet af åtskilliga såsom nyttiga ansedda förändringar, säger man. Om så vore, m. h. om detta vore sanna förhållandet, så är det efter mitt och mångens förmenande just ett skäl för dess bibehållande. Det torde vara sällan som dessa för den s. k. tidsandan eftergifvande förändringar i allmänhet medfört någonting godt och helsobringande. Men denna klagan är för öfrigt alldeles obefogad. Vi hafva på sednare tiden haft Gudi nog af desså påhitt och lagar, hvilkas genomdrifvande fosterlandets sanna vänner icke i trots af ifriga bemödanden förmått hindra. Huru hafva icke dessa jernvägar och öfver allt öppnade kommunikationsanstalter nedsänkt landet i ett bottenlöst haf af skulder — och hvad hafva de uträttat: jo att en hop folk fått tillfälle att fara land och rike omkring och sända sina varor, i stället för att, såsom förr, beskedligt vara hemma och sköta sina angelägenheter, hvar och ed i sin stad, och behålla sina varor och produkter på den plats, der en allgod Försyn låtit dem framstå och uppkomma. Och hvad lagförändringarne beträffar, så hafva de, i trots af ett vördnadsvärdt motstånd, hvarken varit få eller små. Jag tillåter mig framdraga några exempel och börjar med näringslagstiftningen: I kanske menen, m. h., att den är icke mera än, rättvis och billig denna nya lag som tillåter hvar och en menniska att ärligen försörja sig och de sina på det sätt henne bäst synes, men, m. h., detta är dock en stor eftergift och ett starkt ingrepp i mången hederlig mans rättigheter. En annan lika ny lag har alldeles borttagit det under sekler välsignelsebringande inflytande som hasselkäppen utöfvat i familjelifvet, emellan hnsbonde och tjenare. Och dertill har en ännu mera ingripande lagförändring nyligen skärpt straffet för personlig misshandlig. I stället för att förr hvar och en kunde, när lagen någongång visade sig långsam och mindre verksam, sjelf bestraffa en oförrätt och derigenom förfullkomna lagen, så är nu den minsta lilla affär i den vägen belagd med det strängaste straff; ja, om man nu skulle råka någon gång, att, till mötande af en näsvishet, skära af en person hans näsa, så tror jag nästan att denna, i sig sjelf ganska ursäktliga, förseelse skall kunna beläggas med ända till 5 års fästningsstraff, i stället för att förut ett sådant fel, som egentligen torde vara att endast anse som ett fel mot sällskapslifvets fordringar, kunde försonas med en skäligen motsvarande. plikt af ungefär 3 daler. Få se om resp. näsorna få sitta qvar säkrare för det; några kanske blifva längre på kuppen. Detta torde vara nog för att visa att vårt nuvarande representationssätt visserligen medgifvit förändringar och att klagan 1 detta fall sålunda varit obefogad. Jag vill nu vända mig emot det hyilande förslaget i nägra af dess hufvudpunkter. Den första blicken på detta förslag angifver redan det första och största felet deri: Adelns sjelfskrifvenhet skall försvinna och i dess ställe inträda massornas sjelfskrifvenhet. Den allt uppslukande och förderfvande ulf, som kallas demokrati, folkets välde, vår civilisations pestböld skall sönderspränga vårt olyckliga fädernesland. Jag beder eder, m. h., betänken, innan J med edra namns underskrift gifven auktoritet å detta förslag; betänken att Wasars, Sturars. Oxenstjernors fädernesland skall komma PAT SRA RA NES En SES AE SN RER SSA ONE SAN R ODEN SE