Dagens Nyheter – 29 maj 1865, sida 2

Rättegångsoch Polissaker. Atalet mot polismästaren Wallenberg. Vi fortsätta nu redogörelsen för sistlidne måndags förhandlingar uti detta mål, Efter slutadt förhör med de vittnen, hvilka, på sätt referatet i fredagsnumret ådagalägger, blifvit åberopade till stöd för angifvelsen att polismästaren Wallenberg måndagen den 7 mars på aftonen förlidet år befallt poliskonstaplar att slå enskildt gående personer vid Köpmantorget och trakten deromkring, förekallades hvar för sig de personer, hvilka blifvit åberopade till vittnen om det af polismästaren inne å krogen uti huset n:o 5 vid Jakobs gata begångna väld. Dessa vittnen voro vaktmästaren Wibergs hustru, som då våldet begicks, idkade utskänkningsrörelse i ofvannämnde hus, samt drängarne Magnusson och Söderqvist, arbetskarlen Johan Gustaf Johansson, polisöfverkonstapeln Sandqvist och poliskonstapeln Wahlström. Hustru Wiberg sade sig icke hafva något annat att upplysa, än att polismästaren Wallenberg den 8 mars, kl. mellan 7 och 8 på aftonen inkommit på krogen, åtföljd af några poliskonstaplar, samt befallt personer, hvilka dit tagit sin tillflykt, äfvensom förut innevarande gäster, att begifva sig derifrån, hvarjemte han likaledes befallt att krogen skulle stängas. Att åkaren Carl Andersson befunnit sig bland gästerna hade vittnet sig bekant; men deremot icke huruvida han af polismästaren erhållit något slag, ty vittnet hade varit sysselsatt med att taga betalt för intagen förtäring. Tilläggande vittnet att icke alla gästerna hunnit liqvidera, emedan de så hastigt nödgats lemna krogen, hvarföre de påföljande dagen inkommit och betalt sin förtäring. Hr Muöännich framställde derpå den frågan, om icke vittnet, dagen efter det ifrågavarande våldet, infunnit sig å en tidningsbyrå och begärt att få en avtikel införd om händelsen, hvarvid hon i tvenne personers närvaro uppgifvit att polismästaren Wallenberg inne å krogen tilldelat åkaren Andersson tvenne slag i hufvudet. Härtill nekade vittnet under synbar förlägenbet. Af de öfriga vittnena uppgåfvo Söderqvist och Magnusson, att de gått först ut från krogen och derföre icke varit i tillfälle att iakttaga det ifrågavarande våldet. : Konstaplarne Sandqvist och Wahlström hade icke heller sett polismästaren utdela något slag; men väl hade de förnummit att en person på polismästarens uppmaning att gå ut från krogen svarat caltt det icke vore så brådtom, och att denne person al sådan enledning blifvit utförd. Arbetskarlen Johansson hade varit särdeles ifrig att komma ut från krogen, hvarföre han icke varit i tillfälle iakttaga något om våldet å Andersson. Sjelf hade vittnet erhållit ett slag öfver armen just då han var 1 dörren. Polismästaren medgaf att han haft batongen framme samt att han fattat Andersson i axeln och fört honom ut från krogen. Hr Möännich anhöll nu att till vittnena Wiberg, Söderqvist, Magnusson och Johansson få frainställd frågas, om de varit till polismästaren enskildt uppkallade i denna sak; och då hofrätten önskade att veta anledningen till en sådan fråga, förklarade Minnich det han hade sig bekant att vittnena skulle af polismästaren kort tid efter väldets föröfvande hafva bekommit penningebelopp, sför att hålla tyst med händelsens, samt att Männich fruktade att de afgifna tysthetslöftena i någon mån inverkat på vittnesmålen. Hr Wallenberg medgaf att han uppkallat vittnena för att af dem få veta om han verkligen, på sätt tidningarne uppgifvit, våldfört sig mot åkaren Andersson. Några penningar hade de likvälicke bekommit, förutom Johansson, hvilken erbällit 20 rdr, såsom ersällning för det slag han vid utgåendet från krogen erhallit. Johansson medgaf att han genom en vuktmästare vid polisen bekommit de 20 rårna, men de andra vittnena, Jemväl hustru IFiberg, förnekade att hafva bekommit några penningar Hr Wallenberg erkände vidare, att han gifvit åkaren Andersson 100 rår, för att denne icke skulle angifva det mot honom begångna våldet. Anledningen härtill förklarade hr Wallenberg på följande märkliga sätt: Sedan en berättelse om den ifrågasaraude tilldragelsen stått att läsa i en tidning, hade br Wallenberg rådgjort amed en god vän om buruledes han borde bete sig. Denna vän hade rådt hr Wallenberg att icke taga någon befattning med saken. Men sednare på dagen hade sen annan vän besökt hr Walienberg och gifvit honom det rådet att sgöra upp sakenv, emedan, såsom orden fallit, Munck af Rosensehöld gick och tisslade med åkaren Hr Wallenberg, som då icke varit fullt säker om huruvida han under uppträdet på krogen tilldelat Andersson de tvenne slagen, lät uppkalla denne och kaf honom ersättning för den skada ban lidit, mot det att Andersson gaf skriftligt från sig att icke sjelf eller genom andra göra någon angifvelse. Hr Minnich förmälde att han hade sig bekant stt Andersson för denna sin beredvillighet att hålla saken tyst bekommit 100 rdr, hvilket hr polismästaren medgaf. Vidare begärde hr Munnich att hr Wallenberg nåtte af hofrätten åläggas att förete den förbindelse Andersson lemnat. Hr Wallenberg företedde nu godvilligt den ifrå;avarande förbindelsen, hvilken, på sätt nämndt är,