Dagens Nyheter – 12 maj 1865, sida 2

den också. Den minnes de gamla allshärjartingen, då det fullkomligt suveräna folket gauska hårdhändt handskades med konungar och andra höga herrar. Tänk nu om ättlingurne till detta folk också ville pocka på töreträden och makt just på grund af sådana minnen! Hur skulle då adeln och presteständet taga det? Jag befarar att dessa båda 8. k, historiska stånd skulle i sin förskr.ckelse vara färdiga att radera ut hela historien. Hvad uu särskildt angår presteståndet, så har vilkoret för dess företräde för längesedan upphört. Bildningen är ej mera detta stånds eusamma tillhörighet. Man kan icke ens säga alt detta stånd representerar den allmänna tolkbildningen, som är nyare tiders verk. Folkskolan, roteu till denna bildning, är mindre presteståudets än de öfriga ståudens verk. Från den stunden staten nödgades skilja skolan från kyrkan, upphörde helt och hället presteståndet att representera den förra, och hvad angår den sednure eller kyrkan, allas tillhörighet, så måtte väl hon representeras icke blott af dem, som predika i kyrkorna, utan äfven af dem, som bygga och underhålla dem, och allra säkrast och vackrast representeras hon af dem, som utan skrymtan, tfåtänga och Härd efterlefya det gudomliga 1 kyrkans lära. Föröfrigt hur presterskapet kyrkomötet at ullgå. Det är en af de väsendthgaste egenskaperna i det kungl. förslaget, aut ståudspriviiegierua, utom i hvad som rör representationsrätten, icke rubbas. Ingenting af det bestående rubbas, utom det som omöjligen länugre kan bestå, eller fåtalets företräde på det stora Hertalets bekostnad. Både adel och prester skola till ymnighet ingå i den nya represeutatiouen. Det är för mycken upplysuving och för många insigter i dessa begge sumhillsklasser, för att representationen utan saknad skulle kunna uudvara dem. Men de iuträda då, icke på gruud al den döda bokstafven i en föråldrad riksdagsordning, utan på grund af den lefvande käuslan af aktning och förtroende, just det som utgör den sauna medborgaren, det sanna, fria och lyckliga samhället. Då först skola de bli bjertligt välkomne, hvilket de tillförene aldrig varit. Sjelfbjudna gästers öde känner man.