Dagens Nyheter – 12 maj 1865, sida 2

Tal och svar. (Under denna rubrik meddelas insända artiklar men KRed, förbehåller sig att man icke anser den hafva dermed uttalat sin åsigt för eller emot deras innehåll) Samhäatiet och dess olyecksbero, Det är utan tvifvel en sanning att samhället (det må nu vara sjukt eller friskt) har, så länge det existerar, vissa skyldigheter att uppfylla emot sina medlemmar. Framför allt bör det visa sig såsom en hjelpare i nödens stund, eller åtminstone ej såsom stjelpare. Det bör vara mera mån om sitt medlidande med olyckan, än med sitt upphöjande af förtjensten. Den förra nedtynges af opinionen, den sednare upphöjes af densamma. Det gifves ögonblick då olyckan eller brottet publicerad -— förderfvar; det gifves på samma sätt likbetydande ögonblick för förtjensten eller förmågan som, utan ett publikt stjernfall om jag så får uttrycka mig, aldrig blifvit den dverg bland sanningens härolder som så ofta är fullet. Att detta abnorma förhållande hkvisst så ofta inträffar bevisar att samhillet härutinnan är sjukt. Och icke nog härmed; man kan tryggt våga påstå att man icke är långt ifrån att träffa en verklig böld då man vidrör detta ämne. Huru ofta och i hvad mån få brott namn af brott och förtjenst namn af förtjenst? Svaren J som hafven makt att straffa det förra och belöna det sednare! I dag syntes på Drottninggatan en man vandra gatan fram med raska steg — mellan 2 stadssoldater. Mannen hade synbarligen mera brådtom än sina vaktare och höll näsduken för munnen. Hvad hade han gjort? Jag vet cj. Men han hade ambition qvar och denna tillhör det ej samhället att adda. Måhända var hans brott stort, måhända var det en obetydlighet, det är icke derom frågan är. Hvarföre för alla som mötte den olycklige under denna för honom vanhedrande promenad, publicera att han var en brottsling? Finues det ej något annat sätt att transportera lagbryture till vaktkontoren eller till poliskammauren? Jug