Dagens Nyheter – 11 maj 1865, sida 2

nom om lifvet, och upplyftande honom med samma lätthet, som en jätte skulle lyfta en dverg, bar han honom in iden förfallna kojan, lik en tiger som släpar sitt rof hem till hålan. För första gången i sitt lif blef Rodille rädd, ty han förstod genast i hvilkens händer han hade fallit. För första gången förlorade han sin sinnesnärvaro och kallblodighet. TI stället för att förneka sin identitet, och påstå sig vara offer för elt misstag på person, hvilket hade varit lätt, och sannolikt lyckats, då Vaubaron alldrig sett Rodille, och icke hade annat än röstens likhet att bygga på, ropade han med yttersta ängslan och förskräckelse: — Haf medlidande med mig! I himlens namn, döda mig icke! — Döda dig, svarade Vaubaron, med ett oåtergifligt uttryck af afsky och förakt; du kan vara lugn. Detta är icke platsen der du bör dö, likasom det icke är jag, som skall gjuta ditt blod. Rodille darrade i alla lemmar, men gjorde icke något försök att frigöra sig från Vaubarons omfamning. — Hvad ämnar ni då göra med mig? frågade han med bruten stämma. Ämnar ni lemna mig i rättvisans händer? Ack, gör det icke. Hvartill skulle det väl tjena er? Jag är rik, mycket rik, hundra gånger rikare än ni kan tro. Om ni återger mig friheten så skall jag dela min förmögenhet med er. Annu mera, om ni släpper mig, skall jag gifva den er hel och hållen. Vaubaron lade hårdt sin hand på den eländiges mun. — Ah, tig eländige, ropade han med