Dagens Nyheter – 11 maj 1865, sida 2

FNS REROrEReesee IN Reformmötet med fjerde valkretsen, som hölls i går afton i Berns salong, företedde en helt annan och vida lifligare anblick än de tre föregående. Det var herr August Blanche som denna gång förde ordet, och det tal hvarmed han öppnade mötet var lysande och elektriserade åhörarne. Han yttrade bland annat ungefärligen: den nuvarande representationen framställer bilden af tvenne lefvande som släpa med sig tvenne döda; ty de privilegierade stånden kunna icke likt de båda andra införlifva något med sig, och död är den som icke kan det. Adeln liknar ett gammalt vapenhus och presteståndet en sakristia, och för båda dessa saker kan man endast hysa vördnad såsom för reliker från fornåldern. Man brukar tala mycket om den svenska adelns hjeltedygd och stora bragder från urminnes tider, men man glömmer att tala om de djupa ledernas. Hade adelsmännen varit iklädda blodig skjorta för fosterjordens skull, så hade bönderna varit så med, utan att dock alltid, likt adelsmännen, ha någonatt ömsa med. Etter stridernas slut fingo adelsmännen bo i slott och njuta mycken rikedom och ära till tack för sina tjenster, men soldaten fick gå till sin stuga och äta sin hafrekaka och sitt barkbröd. Så nog har adeln fått betalt alltid för hvad den muträttat. Den räkningen kan nu anses fullt qvitterad. Och vill man bygga sina politiska rättigheter på blott historiska grundvalar, så kan man med allt skäl anse folkets, allmogens, mycket äldre än adelns; på de gamla allshärjartingen styrde de fria svenska odalmännen både kung och land. Är det fråga om anor, så äro allt folkets äldre än adelns. Presterskapet har, från den stund skolan blef skiljd från kyrkan, ingen rättighet att i egenskap af dess ombud ha ord med vid riksdagarne. Och kyrkans ombud kan numera, sedan bildningen blifvit spridd till alla samhillsklasser, likaväl som presten den vara, som kostar på kyrka och prest och med varmt hjerta omfattar religionens eviga läror. Det nya förslagets stora företräde ligger deri att det tar bort fåtalets rätt att herrska öfver flertalet. Adelsmän och prester kunna vil äfven hädanefter få deltaga iriksdagarnes förhandlingar, men då ej på grund af eu domt stadgande i en gammal riksdagsordning, utan på grund af den aktning och det förtroende de kunnat tillvinna sig af sina medborgare! De skola då bli välkomna gäster vid riksdagen, hviiket de icke hittills alla gånger varit — sjelfbjudna gästers öde plär i allmänhet ej vara särdeles afundsvärdt. Talarenå föredrag, hvilket var långt och ofta afbrutet af de lifligaste bravorop, slutade med en uppmaning till dem bland de närvarande som önskade yttra sig, att-utan afseende på sina åsigter begära ordet, på det att en verklig diskussion måtte kunna åvägabringas. Magister Munck af Rosenskiöld samt litteratören Leopold Alm och protokollssekreteraren Arfvesson uppträdde vid serskilda tillfällen och framlade en mängd skäl mot reformen. Till besvarande af dessa yttrade sig kyrkoherden Ekdahl, som höll ett mycket lyckadt och frisinnadt tal, ofta afbrutet af bifallsrop. Han framlemnade en skrifvelse från ett flertal ledamöter af Vetenskapsakademien, hvilka, såsom af akademiens sammanträde hindrade att inställa sig personligen, ville skriftligen ge tillkänna att de i allo gillade det hvilande förslaget. Vidare yttrade sig hrr P. R. Tersmeden, L. J. Hierta, skräddarmästaren Roos, mag. Aug. Sohlman, alla för förslaget. Den framställda propositionen besvarades med ett starkt jarop. Klockan var närmare 10 när mötet slutades.