Dagens Nyheter – 2 maj 1865, sida 1

— Jag inser det ganska väl, mitt stackars barn. Jag inser det blott alltför väl; men jag vet också, att man med sådana åsigter som edra, lefver i elände och dör i uselhet. Nu har jag emedlertid beslutat, att ni skall blifva lycklig. Tänk derför noga efter, hvad ni beslutar. Jag kommer tillbaka om trenne dagar. Sedan Blanches fångvaktare, på. ett bord i det angränsande kabinettet ställt nya lifsmedel, drog han sig tillbaka. Tre dagar derefter kom han, såsom han utlofvat, tillbaka, och en scen, i allo lik den vi här ofvan beskrifvit, egde rum mellan honom och den unga flickan. Under tidens lopp hade Rodille tillfälle att med gränslös förvåning finna, hurusom under flickans till utseendet bräckliga jordiska omhölje, doldes en verklig jernvilja, som icke af något lät kufva sig. I dess ställe började hennes helsotillstånd blifva verkligt oroande. Ansigtets blåakuiga likblekhet och hela kroppens afmagrande förrådde de härjningar, som detta lif af ensamhet, sömnlöshet, fasa och förtviflan orsakat. Så hade nära nog en månad förflutit. Möten mellan förföljaren och hans offer hade egt rum med reguliera mellantider, utan att dock medföra någon förändring i Blanches beslut, eller väcka något medlidande i Rodilles stenhjerta. Ehuru han talat om vitt tålamod, började han dock nu tröttna. Den tanken att han blifvit besegrad, besegrad afen ung flicka, födde i hans själ ett kallt raseri; ett raseri, sådant den hatfulle jätten borde erfara, då han såg sitt verk angripet och tillintetgjordt genom en liten pygmes ihärdiga motarbete.