Dagens Nyheter – 28 april 1865, sida 1

Jag väntade förgäfves på mötesplatsen, der ingen infann sig, för att träffa mig. — Ett skämt, en snara, upprepade Rodille. Hvarför, och till hvad ändamål? — Antingen för att drifva med mig, eller för att, för kommande tider, förbereda någon snara, hvari jag ofrivilligt skulle fångas. — Det förekommer mig föga sannolikt. Jag kan icke tänka mig möjligheten af detta skämt, eller dessa snaror, hvilka utan tvifvel blott äro foster af er inbillning. Hvarför icke håller förutsätta den möjligheten, som sannerligen har mycket som talar för sig, att den okände brefskrifvaren, till följe af någon oförutsedd, af hans vilja oberoende omständighet blifvit hindrad att infinna sig på mötesplatsen ? Fritz Horner skakade misstroget på hufvudet. — Ni tviflar? frågade Rodille. — Ja, det måste jag tillstå. — I så fall finnes det ju ett mycket enkelt medel att upplysa edra tvifvel. Kalla hit Blanche, söf henne, lemna henne det här brefvet i handen, och fråga hvem som skrifvit det. Ni vet ju lika väl som jag, att hon skall upplysa er om sanningen. -— För fan, ni har rätt, svarade Fritz Horner. Jag glömmer beständigt att jag har till hands den märkvärdigaste clairvoyante, som sannolikt finnes i verlden. Hvad vill ni också; i min egenskap af magnetisör, kan jag urskulda mig med min gamla vana att icke tro på magnetismen. Medgifvas må väl, att Blanche rubbat min öfvertygelse, men en och annan gång då jag glömmer de talande bevi