Dagens Nyheter – 27 april 1865, sida 1

ten stämma, oe. aldrig, . . nej, aldrig, det svär jag. -Älskade Blanche, var ej så obeveklig . . . Gå ej någon ed, den ni i en framtid kanske ångra. — Ni vet att detta giftermål är omöjligt. — Ingenting är omöjligt här i verlden. — Ni vet ju, att jag älskar Paul, och att jag icke skall tillhöra någon annan än honom. Rodille rynkade ögonbrynen och stampade vyredgad med foten. — Blanche, utropade han, tala ej så, och upprepa framför allt icke den förhatade rivalens namn. Akta er att i mitt hjerta upptända jalousiens förtärande eld, ty då finge ni darra; darra för: er sjelf, och för den ni älskar! . . . Paul är mig nu fullkomligt likgiltig; tvinga mig icke att blifva hans fiende, ty mitt hat skall då blifva lika oförsonligt, som rbin kärlek nu är brinnande. Vid tanken på de faror, hvarför Rodilles dödliga hat kunde utsätta Paul, kände sig Blanche vackla. Hennes tårar, dem hon hittills sökt hålla tillbaka, strömmade nu fritt, och närmande sig den eländige, föll hpn på knä och stammade: — Ack, min herre, om ni som ni säger, verkligen älskar mig, så haf medlidande med mig .. Ni kan icke vilja döda mig, genom att hota den, som är mig kärare än lifvet. — Jag lofvar att den unge mannen skall vara mig helig, men på det vilkor, att ni afstår från honom. — Ni känner honom icke så väl, som