Dagens Nyheter – 27 april 1865, sida 1

Pä den tiden lefde Labienus. Vet ni, hvem Labienus var? Han var en besynnerlig man. Tänk bara, han envisades att vara fri borgare i en stad, der det icke längre fanns annat än undersåter. Kan någon begripa det? Civis Romanus sum, brukade heu säga, och ingen kunde få honom ifrån denna vana. Han ville, liksom Cicero, dö fri i ev rritt land; tänk, hvilken dumhet af mannen! Medborgare och fri — sådan galning! Bestämdt sade han detta, utan att veta hvad han talade om. Förhållandet var, att hans arma hufvud var rubbadt; han hade en farlig hjernatfektion — åtminstone var detta Augusti läkares tanke, och han kallade detta slags galenskap resoneringsvurm, och föreskref att den skulle behandlas med fängelse. Labienus följde icke denna föreskrift, och derföre blef han icke botad, såsom man får se. Gubben Labienus var en bland dem, som hade sett republiken — detta var ej hans fel — men han var nog dåraktig att komma ihåg det, och deri bestod misstaget. Han befann sig under ett stort välde, men var ej nöjd. Somliga menniskor äro aldrig nöjda. Dyster midt i den allmänna gludjen, trumpen midt i den romerska orgien, gick han der, men tycktes vara annorstädes. Han tänkte såsom folket tänkte på Fabricii tid och hade fantastiska id6er och otroliga manier samt isynnerhet en kuriös smak, en högst besynnerlig och oförklarlig — han tyckte om friheten. Uppenbarligen hade Labienus icke sundt förnuft. Att tycka om friheten! Veten J, hvad det ville säga? Det var en tillbakaskridande opinion, ty friheten var gammal, men de nya männen älskade det nya systemet. Tiderna hade gått framåt och idderna likaså; han ensam förblef stationär; han trodde på rättvisa, lagar, vetenskap och samvete — tydligen var han barn på nytt. Han trodde vidare medstoikerna, att straff är bra för brottslingar; och han önskade Augustus det enda goda, han trodde kunna hända honom: bot och bättring. inr Då han en dag vandrade i Agrippas portik, mötte han Gallio. Nu var Junius Gallio en ung lärd, och Labienus var deremot en sammal dåre. Han var en allvarlig och mild ung man, väl uppfostrad och elegant, artig, försigtig och klok, en moderat stoicus; han var äfven spanior oeh romare, fri borgare och undersåte, en man hörande till två epoker och två länder; han hade blandadt blod och en blandad mening, litet af det ena och litet af det andra — stundom med vemod betrakande frihetens graf och derpå ömt kejsarrikets VAgga. .. (Forts. följer.)