Dagens Nyheter – 27 april 1865, sida 1

nande kärlek: väl att frukta af mig?... Blanche7blef likblek? — Således har ni ljugit för mig, stammade hon. Ni har bedragit mig; och ni har skrattat åt den förskräckelse, den oro, som edra ord förorsakat mig. — Jag erkänner ödmjukt, att jag felat, men jag har en ursäkt. — En ursäkt, ni! utropade den unga flickan föraktfullt. — Ja, och den bästa af alla: min brinBlanche ryste. Instinktlikt aflägsnade hon sig från denne man, som så tilltalade henne, och drog sig tillbaka, eller rättare flydde undan i ett af rummets mörkaste hörn. — Ack, mamsell, älskade barn, er fasa krossar mitt arma hjerta, fortfor Rodille, sökande gifva sin röst ett sentimentalt uttryck. Häruti lyckades han dock blott ofullkomligt, ty huru skickligt och länge han eljest spelade komedi, hade älskar-roller hittills icke varit hans fack. Hvarför darrar ni? Hvad har ni min kärlek är visserligen gränslös, men min vördnad känner heller inga gränser. Nedan länge tillbaka tillber jag er, utan att hafva vågat säga det, och, om jag i dag ändtligen funnit mod, för att göra denna bekännelse, så är det derför att mina förhoppningar på intet vis böra kunna såra eller förtörna eder, . ty min lifligaste önskan, min största ärelystnad, mitt lifg dröm, är att ni ville bära mitt namn. Blanches fasa förminskades icke, den snarare tilltog och blandades med en djup afsky. -Jag er hvstru, svarade hon med bru