Dagens Nyheter – 27 april 1865, sida 1

ret Det Napoleonska väldet, teckuadt af Rogeard. Det är väl bekant att när kejsar Napoleon kade lemnat ut i bokhandeln sin lefvernesbeskrifning öfver den romerske diktatorn Julius Ceesar, hvilken ban författat i afsigt att medelbarligen rentvå sina egna våldsgerningar och ursäkta sin despotism genom förespeglingen att han liksom Cesar är ett af Gud enkom utvaldt redskap till att lyckliggöra menniskor utan att de sjelfva behöfva det ringaste befatta sig dermed, och när hans kejserliga majestät samtidigt lät gifva tillkänna att han ville tåla kritiker äfven om de gällde honom sjelf, — så tog sig en mr HRogeard den dristigheten att skrifva och att gifva ut af trycket en annan liten bok, som var ett slags motstycke till Julius Ceesar. Den hette les propos de Labienus och låtsade vara en beskrifning öfverkejsar Augustus, sådan som en på dennes tid lefvande romersk författare Labienus skulle ha skrifvit den. Rogeards skrift, hållen i samma stil som till exempel Taciti .annaler, var den mest träffande och mördande satir öfver Napoleons regering, ty det var denna som den skildrade på samma gång som den skildrade Augusti tidehvarf i Rom. De båda perioderna erbjuda idel likheter. i Rogeards skrift väckte ofantlig uppmärksamhet i Paris. Kejsaren, så snart han fick den i sina händer, visade att han likt Dumbom tål lätt kritiker — när de röra någon annan. Han lät döma Rogeard till ö års fängelse. Rogeard var så klok och flydde till ett land, der man endas och skrifver fritt — till Belgien. Ur hans bok meddela vi nu den märkliga och intressanta begynnelsen: Detta hände på sjunde året efter Kristi börd och det trettioåttonde året af Augusti regering . . . Det suveräna folket fick en herre. Efter att långsamt ha utgått ur den bloddunst, som gjorde Julii stjerna röd vid dess första framträdande, steg denna och spred ett mildt sken öfver det tysta forum. Det var en god tid. Curian var tyst... Det fanns icke längre några plebisciter, inga deputeradeval, ingen anarki, ingen republikens armå6: öfverallt hade den romerska freden fått makt öfver romarne, det fanns endast en tribun, Augustus; endast en arme, Augusti armå; blott en vilja, hans; blott en konsul, han; blott en censor, åter igen han; blott en penningutlånare, han — och alltid han. Vältaligheten landsflyktig hade gått att dö i utskolornas skugga; litteraturen låg i själtåget under Mzecenas beskydd; Livius upphörde att skrifva, Labeo att tala... Hvad äran beträffar, så hade man den på ett sätt, som anstår ett kejsarrike, hvilket värderar sig sjelf. Det hade varit litet krigande öfverallt; folk hade blifvit slagna i norr och i söder, till höger och venster, alldeles tillräckligt! det fanns namn att sätta upp på gathörnen och på triumfbågar ; de hade eröfrade folk att fjettra i basreliefer ... I ett af dessa krig hade kejsaren fört befälet och blifvit sjelf sårad, hvilket är höjden af ära för en stor nation... Det var en god tid för nöjen. Den enda svårigheten var att göra valet mellan dem. Det fanns teatrar, gladiatorer, amfiteatern, cirker, kapplöpningar, jagter och kämpaspel. Allrig förr hade romerska folket roat sig så mycset...