Dagens Nyheter – 12 april 1865, sida 1

han i inre sidfickan på sin bonjour, hvilken han knäppte till ända upp till halsen. Vidare packade han in något kläder i en liten nattsäck. Efter dessa förberedelser afvaktade han med feberaktig oro sin kammartjenares återkomst. i — Hvilken besynnerlig känsla jag erfar, utropade han, då han kände den bizarra försvagning af de yttre sinnena, som allt mer och mer fick makt med honom. Mina nerfyer och muskler förslappas och blodet liksom stelnar i mina ådror. För fan, här gäller att vara karl; ögonblicket vore illa valdt att låta öfvervinna sig af svaghet. Han öppnade fönstret och inandades begärligt den friska nattluften. — Ah, det bekommer väl, tänkte han, men hvad min kammartjenare dröjer. Guds död, må han blott skynda sig! Ett aflägset rullande ljud hördes genom den tysta natten. Det närmade sig allt mera och mera. — Om det vore han, hviskade. Kaninen. Tvenne lyktor spredo ett dunkelt sken och tilläto honom att se huru ett åkdon stannade utanför hotellets port. Han andades härvid lättare, liksom en person, befriad från en tryckande tyngd. Rodille steg ned från kuskbocken och inträdde efter några ögonblicks förlopp i sängkammaren. Å — Herr vicomt, sade han, jag har lyckats anskaffa en fiacre. — Godt. Ni har icke mött någon på vägen?