Dagens Nyheter – 12 april 1865, sida 1

Tal och svar. (Under denna rubrik meddelas insända artiklar men Red. förbehåller sig att man icke anser den hafv: dermed uttalat sin åsigt för eller emot deras innehåll. V-ijudet tecknadt utan f. UU steg framart och det ett icke obetydligt ändå. Uti-professor Sundevalls under utgifning varande stora arbete: Svenska foglarne, femtonde häftet, sidan 163, der af handlingen om duveslägtet (Columba) börjas, har herr 5S. vidfogat följande not, som förtjenar all uppmärksamhet: . I svenskan skrifva vi vanligtvis: Dufva, liksom blifva, skrifva, lefva, hafva, af, knif, gif, haf, lof, skråf afvig, o. s. vy. Men dessa och dylika ord uttalas ej så, ty det f som finnes uti dem höres icke och har troligen aldrig varit. uttaladt. Det brukliga skrivsättet är således orimligt och felaktigt, och de nämnda orden borde rätteligen i svensk skrift, liksom i tal, heta: Duva, bliva, skriva, leva, hava, av, kniv, giv, hav, lov, skråv, avig, o. s. v. — Detta riktigare skrivsätt ser illa och besynnerligt ut, nemligen i svenskan för det ovanda ögat; men i andra språk, der det är vanligt, stöter det ej. Man läser och skrifver 1 latinska ord: novum, novus, levis (ej nofvum, nofvus, lefvis); i fransyskan: avaler, avoir, naval, novice, neveu (icke afvaler — nefveu). I danskan finna vi orden: blive, skrev, kniv, lov, leve, for at skrive o. 8. v. ganska riktiga, och i vårt eget språk finna vi ej f vara nödvändigt i sådana ord som bevis, använda, och en mängd ur andra språk upptagna, såsom nerv, november, navigation (vi skriva ej befvis, nofvyember, men ofta orätt: nerf). — För att visa att även vi kunna skriva rätt, om vi vilja (tillägger slutligen hr professorn), bar jag i denna afhandling, om duvorna, utelemnat det överflödiga f — der det förekommer; man anmärker här, att då f bestämdt uttalas, bör det ock skrivas, även emot härledningen, såsom isynnerhet framför t, t. ex. i:löfte, skrift, haft (av lova, skriva, hava). Vi hava således kommit derhän, att en framstående vetenskapsman . ej blott förklarat, att vi kunna skriva rätt om vi vilja, utan ock i verkligheten uti ett större värderikt arbete tillämpat det skrivsätt, hvarigenom åtminstone ett av de orimligt och felaktigt tecknade bokstafsljuden skrives rätt, eller så som det uttalas; ty hr professor S. har strängt följt det av honom såsom rigtigare anseddda skrivsättet, att icke framför v insätta något ljudlöst f—, och det icke allenast uti avhandlingen. om duvorna, utan jemväl uti det följande om Rovfoglar, och vi förmoda att hr pro