Dagens Nyheter – 6 april 1865, sida 1

mit från vederbörande, men här finnas andra, som vifra och nitälska för sakens framgång, och det är — sångarne. Här skall nemligen för ofvannämde ändamål inom kort hållas en konsert af philharm. sällskapets damer och herrar under direktör Josephsons anförande, der denne kompositörs Islossning skall sjungas. Det är således sången som åter hir Pbryter isen, och man kan ej neka, att det är både uppoffrande och ädelt. Dagens situation gör valet af detta stycke ännu mer pikant! Vi lefva nu på öfvergången från den gamla, långa vintern, och snart: isarne brista och böljan hon hoppar? rakt i den annalkande vårens famn, och då blir grönt i hvarendaste dal, — och till och med konstkabinettet har anledning tro sig komma på grön qgvist. Måtte saken röna upp-muntran från allmänhetens sida genom frivilliga bidrag. — Genom dessa drog den blott strå till egen stack; den får lära sig i praktiken, hvad den endast genom teorien förut lärt känna — das Geheimniss der Form. Jag har låtit mig berättas, att en institution, hvars behof alltmera gjort sig kännbart inom Upsala, kanske redan nästa höst kommer att inrättas. Det är en skola, ett lyceum, eller hvad man nu vill kalla det, der eleverna skola få den bildning, som fordras för en blifvande studentexamen. De män, som stå i spetsen för företaget, nemligen docenterne Dillner och Löfstedt samt Ph. C. Meden äro en full garanti för icke blott ett ändamålsenligt ordnande af läsningens gång, utan i ännu högre grad, för att densamma blir grundlig och lämpad efter tidens fordringar. Och dessutom känner man, att ifall det nu blir en skola af, sådana Jlärarekrafter skola engageras, som med ungdomens handledning förut äro fullt förtrogne. Den gamla slentrianen vid våra högskolor har gått och går ännu sin gång, men gubbarne bli för gamla, och följa icke med sin tid, och i vissa ämnen bli ynglingarne också derefter. Här blir endast fråga om unga, friska krafter som troligen med hvarje år skola förökas allt efter behof. Den uppsjö af kunskapssökande, som vårt samhälle nu eger är allt förstor att rymmas inom katedralens trånga murar, och äfven om ett nytt skolhus skulle komma att byggas, har den nya institutionen intet att frukta, om den blott ställer sina pretentioner moderat, ty en fader ser väl ingenting kärare, än att få sin sons uppfostran lemnad i händerna på den, som har bästa och största förmågan att gifva en sådan. Som det väl länge varit påtänkt, men ej talats om så mycket, förr än på sednare dagarna, har man ännu ej saken klar, och det är, som jag nämt, blott hörsagor jag framför. Det är dåligt nog, i en så musikalisk stad, som Upsala, och der otaliga konserter ges hvarje år, att man ej han säga sig ega ett dugligt pianoforte, och det har man icke kunnat sedan flere år tillbaka. Man har antingen nyttjat den gamla gnisslan, eller måst låna sig fram vid konserter, hvilket också är genant. Jag menar nu naturligen ett publikt piano. Emellertid har man insett bristen, och några unga beskyddande mecenater bland musici lära ämna för det publikas, — d. v. s. för vår gillesals räkning inköpa ett dyrbarare instrument, som på tillställningar, konserter och soirger, mot facilt pris får nyttjas tills det blir betaldt, då det hemfaller till det publika. Idgen är god, och måtte strängaspelet också bli godt. Aa SR ARD pr ene ärr ag gr ÄSESSEST SEINE