Dagens Nyheter – 28 mars 1865, sida 1

mig, att stadens tidningar ej kommit att tän ka härpå. Ni har sjelf för någon tid sedan meddelat den sorgliga romanen om en student härifrån, som på ett bedröfligt sött i Upsala förkortade sina dagar. Saken väckte en del uppseende härstädes. Sistl. söndag behagade den bekante resepredikanten dr Fjellstedt 1 sin predikan beröra denna tilldragelse, ehuru han ej direkte nämnde namnet. Den berömde predikanten sade att tvifvel om Gud och det eviga vållat det själstillstånd, som kulminerade i sjelfmerdet. Det gjorde ett pinsamt intryck på de mera tänkande åhörarne, att höra predikanten begagna denna i sig sjelf sorgliga tilldragelse som ett medel, för att deraf framhålla till hvilka följder fritänkeriet måste leda. Jag vet för egen del ej, om den bortgångne hyllade de friare åsigterna i religion, men emot dr F:s påstående, att fritänkeriet ställer menniskan utan Gud, torde man ega rätt att protestera. De egentliga fritänkarne, säger Weber, äro blott förkättrarne, och det enda kätteriet bland kristna det, som glömmer den kärlek, Kristus befallt, han den störste och bäste fritänkaren bland dumma hebreer. Uti den lista öfver en del ordnar och sällskaper, som finnas och freqventeras i detta samhälle, hvilken ni för några dagar sedan återgaf, fanns ej upptagen ett sällskap, som under namn af Föreningen nyligen konstituerat sig och skall vara egendomlig i sitt slag. Föreningen utgöres af fera familjer och äfven ogifta, hvilka lära samlas om lördagsqvällarne och då diskutera ett förut uppstäldt ämne, i någon likhet med Idun i Stockholm, ehuru här äfven damer deltaga. Diskussionsämnet annonseras offentligt ett par dagar förut. Härigenom kan man så småningom komma derhän, att den allmänna konversationen i våra salonger blir höjd och får en renare riktning, än blott det fadda on-dit, som lefver och rörer sig i ett starkt, oftast för starkt intresse för nästan. Sjelf har jag icke den äran, att räkna mig som medlem af sällskapet, men har hört, att der lärer vara ganska trefligt. Efter diskussionens slut skall den allmänna konversationen börja, man slår sig ned vid en enkel supå, åhör derefter ott eller annat sångoch musiknummer eller tager sig en vals och till sist afsked af hvarandra. Det är en ny yttring af den Bildningstrång; som råder inom Göteborg och hvilken på senare tider visat sig vara ett faktum, hvars glädjande art icke kan misskännas. Med operan går det skralt nu. Ledaren hr Gaudelius har otur. Han hade utlofyvat aft publiken skulle få höra tenoristen Formes. Det lär vara bestämdt, att denne ej kommer. Han fruktar väl för den stränga vintern. Men medan operan har dåliga hus, gifver orkestern musikaliska tillställningar med framgång och mycket folk. Dir. Sandström förbereder en stor koncert, som naturligtvis kommer att bli talrikt besökt efter vanligheten. Det omvexlar med vår och vinter, men isarne ligga stadiga. En allmän längtan råder efter öppet vatten, och med den gamla satsen i tankarne: Vill ej berget komma till Muhamed, så går Muhamed till berget, tager man Gud i hågen och sågar sig en ränna genom isen. Arbetet går friskt undan under sång och munterhet. En sådan viuter har Göteborg ej sett eller känt på lönge. På Börsen är det stilla och lugnt och affärsmarknaden förråder en liflöshet, som unnte MS