Dagens Nyheter – 27 mars 1865, sida 1

gossen kastat på honom, och som i början väckt hans förskräckelse. Sedan mera än en månad hade icke barberons ) rak-knif vidrört flyktingen. — Et tjockt och ovårdapt skägg betäckte en stor del af hans solbrända, bronsfärgade anlete och den kring hjessan knutna rutiga halsduken jemte vedhuggarens gamla halmhatt som betäckte det hela bidrog i hög grad att gifva detsamma någonting ruskigt och frånstötande Den hederlige Vaubarons yttre påminde således verkligen bra mycket om banditens, och det var derföre icke underligt att bodpojken, då han blef honom varse, inom sig tänkte: — Se här en riktig skurkfysionomi! Hela den öfriga drägten, som bestod af smutsiga trasor, såsom vi redan veta, tjenade endast att ännu mera öka det ofördelaktiga intrycket. — Jag ser ut som en usling, sade vår hjelte till sig sjelf, den förste polistjensteman jag möter skall säkert arrestera mig, bara för mitt utseende. Under det Vaubaron höll denna tysta monolog började vår långbente bodpojke visa tecken till: otålighet. — Åbå! står det så till! utropade han i näsvig ton — har ni icke kommit hit för att köpa, så gå er väg! . . är ni här för att tigga, så har ni gått alldeles rasande; — vi gifva här aldrig några allmosor . .-. Dessa ord återkallade Vaubaron till sig sjelf, och han svarade: — Jag är ingen tiggare . . . ) Perukmakaren på bagnon.