Dagens Nyheter – 21 mars 1865, sida 1

tade landsdelar äfven befinna sig i trångmål 1 närvarande tid. Följderna af förenämnde förhållanden äro att i Norrbotten icke finnas större egendomar, bebodde af ståndspersoner, hvilka af egendomarnes afkastning finna sin utkomst. Insändaren, som sedan längre tid iakttagit hvad som inom Norrbottens län sig tilldrager, har ännu icke sett någon ståndsperson lösa problemet att finna sin utkomst af jordbruk, till och med om han ärft sin egendom. Såvida icke genom handelsvinst, räntor å utlånta kapitaler eller löneinkomst den brist kunnat fyllas, som uppstått i egendomens räkenskaper, har jordbruket för ståndspersoner medfört ruin. Endast för sådana hemmansbrukare som sjelfve lägga hand vid arbetet och deruti föregå sina arbetare med föredöme, gåledes af arbetskrafterne draga största fördel, är det möjligt att finna utkomst af jordbruk ensamt; hvilken erfarenhet ej torde kunna jäfvas af någon annan än den som ej vill se sakerne sådane de verkligen äro. Det torde invändas att många bland tjenstemännen i Norrbottens län inköpt hemman och med. ifver egnat sig åt jordbruket samt att detsamma således för ståndspersoner bör vara förmånligt. Det är sannt att förhållandet är sådant, men äfven att oaktadt den omsorg jordegande tjenstemän egnat åt jordbruket och det berömvärda nit som hos så många bland dem verkat att de genom förbättrade metoder i jordens brukande sträfvat ej allenast för egen fördel utan ock för goda föredömen åt allmogen, en sorglig erfarenhet dock torde hafva lärt de festa att, om alla kostnader tagas i beräkning, deras ege: domar ej lemna verklig behållning, ehuru de blifvit skötta med den förkärlek som en egare alltid hyser för sitt och hvilken sällan -— om någonsin — finnes hos en boställsinnehafvare, hvars besittningstid är oviss och hvilkens intresse alltid bjuder att å jordbruket ej nedlägga andra kostnader än sådana som han inom kort tid kan håfva säker utsigt att återfå. Att så förhåller sig visar också nuvarande skiljaktighet emellan enskildes jordegendomar och de uti Norrbottens län belägna presteoch täilitieboställen. Under det att de förra fortgått i odling och ökad aftkastning, hafva de sednare vårdslösats och äro i allmänhet i sämre skick än hemman af lika skattetal inom det byalag der de äro belägna, der statens eller menighetens byggnads-skyldighet ej kunnat anlitas, vanligen framstående genom förfallna åbyggnader och vanskötta egor. Ett eller annat undantag kan gifvas, men sådant upphäfver ieke regeln. Och det är nya mönstergårdar, på huru ett jordbruk icke bör vara, som åsyftas genom den väckta frågan, eburu de sannerligen äro öfverflödiga, emedan sådane fedan finnes inom de flesta socknar. Då det torde vara oförnekligt att jordbruk icke är lönande för ståndspersoner, synes det ej ligga i jägeristatens eget viälförstådda intresse att förses med boställen, hvilkas uppskattade afkomst rimligen måste afräknas å dess kontanta löner, dervid afkomsten sannolikt icke kan värderas lägre än 6 procents ränta å den summa som hvarje boställe kostar, eller 600 rdr för jägmästare och 120 rdr för kronojägare. Att boställsinrättningen, förenad med jordbruk, ej visar sig förmånlig 1 Norrbottens län är uppenbart deraf att flertalet boställen är utarrenderadt, hvilket, ehuru arrendet är lågt och alltid lägre än räntan å hvad ett sådant boställe skulle kosta i inköp, ansetts minst ofördelaktigt för boställshafvaren.