Dagens Nyheter – 21 mars 1865, sida 1

t Och hexan fästade brådskande några grofva kjolar omkring sina höfter, kastade en trasig kappa öfver de magra axlarne och beväpnade sig med en yxa som vanligen begagnades till trädfällning, under det hennes man famlade i mörkret efter sin bössa, en rostig lemning från Chouaneriets vilda tider, och hvilken hängde på tvenne i väggen fästade små krokar. De lemnade nu kojan, Malö lösgjorde Orms kedja och lindade ändan deraf omkring sin venstra hand. Knappt kände sig hunden i besittning af denna något ovanliga frihet, förrän han begynte göra så våldsamma språng, att han nära omkullstörtat sin herre. Denne gaf honom några slag med bösskolfven för att återkalla honom till sin pligt, och han blef straxt åter lydig. Grinden till inhägnaden blef öppnad. — Sök! — ropade vedhuggaren. Hunden skällde glädtigt och ledde Malö tvärs öfver skogsslätten på de färska spåren efter flyktingen. Allt ifrån det ögonblick Vaubaron lemnat den banade vägen hade han, måhända sig sjelf ovetande, gjort otaliga krokvägar. Utan att en enda minut tveka följde hunden steg för steg dessa oregelbundna krökningar. — Hans skarpa lukt och fina instinkt ledde honom säkrare än det mest öfvade och klarsynta öga kunnat göra vid full dager och på en upptrampad väg. Ledda af hunden framkommo våra båda förföljare på mindre än en qgvarts timma till sluttningen af kullen.